Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1855, sida 2

sader på oss lagt hasver? Och de unga, som med honom uppvexte voro, sade till honom: Till solket, som såger till dig: Din fader hafver gjort vårt ok för svårt, gör du oss det lättare, skall Idu säga: Mitt minsta finger skall vara tjockare än min faders länder. Min fader hafver lagt eder ett hårdt ok uppå, men jag Iskall ännu föröka det öfver eder: Min fader hafver tuktat eder Imed gisslor, men jag skall tuckta eder med skorpioner. Och på dessa stycken kokade han en soppa, som räckte till åt både drottningen och grefve Magnus. På oss pekade han också, för att ingen förbigå, och liknade oss vid de feta oxarne, som man vid hornen skulle leda fram till det stora slagtoffret. — Var drottningen sjelf i kyrkan och fick allt detta, på tillbörligt vis, i sig? — När ser man henne nu för tiden i kyrkan? Men det kommer väl ändå till hennes öron. — Jag hoppas det. I början af hennes regemente kom hon slitigt i Guds hus och hörde andaktigt på predikan, men nu har hon öfvergilvit gudstjensten för baletterna. — Till hvilka vi får betala siolerna. — Och de kosta oskäliga pengar, säger man. — Och hvem är skuld till all denna galenskapen? — tog Petter smed till orda; — Jo det är grefve Magnus (De la Gardie), för hvars påhitt hennes tycken böja sig, som varmt jern för hammarn. Men jag önskar bara jag hade honom här ibland oss, så skulle jag kallhamra honom tills han stode så krum i ryggen som en hastsko framför oss. Detta sinrika infall belönades med ett högljudt skratt. — Ja, han är just den som lockar henne att öfvergifva sin faders rådgifvare och tukta folket med skorpioner. — Det är han, som är orsaken till drottningens förvrängda sinnelag; han, som gjort henne kallsinnig för sitt folk, så att hon mindre frågar efter det, än han efter sina hundar. — Ingen nöd om folket aktades som de! Jag ville heldre vara grefve Magni hund än hans skattebonde. Hvad gör det hans nåde om en sådan svältes ibjäl under ett hårdt år? Månne han skulle gifva honom en bit bröd af sin hand eller en skål mat från hans bord? Men sina hundar — — — Jo, jag tackar! Om han skulle få se en utsvulten hund i sina koppel, så ville jag icke låna min rygg till hans hundstallmästare. (Forts.)