påfve och prester-kap, velat upprätthålla vördnaden ör sg? En annan lärdom: Påfven, Kristi ståthållare å jorden, framträder här, i hela glansen af sin helighets majestät, för att tillbedjas af knäfallande hopar. Och hvilken är då den menniska, som ställer sig så högt? Jo, om någon, en svag dödlig, som en gång syntes hysa goda afsigter, men hvilkens kraft snart bröts genom de vare sig andhga eller rent fysiska tortyrmedel, som ett mot all fri yttring afmenniskoanden fiendtligt parti förstod att på honom använda. En svag lekboll i detta partis händer, framställes han nu, lik den Tibetska Dalailaman, för hopens okunniga tillbedjan. Månne han är den ende svage menniska, åt hvilken man, genom yttre emblemer och stadgar, vill bereda en sådan glans af ofelbarhet, makt fullkomlighet och majestat af helighet och storhet? Och åter en lärdom: så dekreteras dogmer, så beslutas satser, på hvilka menniskorna skola i alla tider tro, derest de ej skola utdöm mas ur kristenheten och fördömas både för tid och evighet såsom kättare. Saken är icke ny, utan fastmer ganska gammal. Så dekreterades för ett och ett halft årtusenden sedan, genom den tillfälliga majoriteten vid ett kyrkomöte, trossatser, hvilka ännu i dag anses för alla bindande; samma saker upprepades allt framgent och förblefvo icke heller främmande för protestantismen, ty under det bibeln lemnades i hvars mans hand — detta var Luthers stora verk — samt dess. äsning och begrundning icke blott medgass utan påbjods, så förbjödos dock menniskorna, att ur de heliga skrifterna hemta några andra larosatser eller draga andra slutledningar än dem, till hvilka Luther Jels kommit. Skulle någon det göra, så är han i vårt fria Sverge utsatt för vattenoch bröd straff, landsförvisning, m. m. derest han vill göra sin olika öslvertygelse gällande. Enda möjligheten att antaga någon från Luther afvikande eller ock ny trossats i vår kyrka, vore om, efter det Ekonomie-Utskottet vid Riksdagen yttrat sig i ämnet, de fyra stånden och kongl. majst. förenade sig om den nya satsen (Riksdagen är nemligen Sveriges enda kyrkomöte, företeende på en gång en samling prester afgörande bränvinsoch tullfrågor, samt en hop borgare och bönder afgörande kyrkofrågor). Det är tänkbart och i full enlighet med stadskyrkans id och väsen, att trossatser äfven hos oss kunna på detta sätt blifva dekreterade menniskorna till efterrättelse. Innan vi derför alltför hårdt bedömma det nu i Rom utförda spektaklet, må vi se till huruvida vi sjelfva stå på det rena och om vi ej äro förfallna till en hel del af samma klander, som vi ej kunna undgå att uttala öfver den katholska hierarkien. Finna och erkänna vi detta, så vore det kanske icke utan skäl, att med allvar tänka på att utföra de förändringar i vårt samhällsoch kyrkoskick, hvarigenom vi sopat en smula rent för vår egen dörr. Hvarje väckelse i så fall är lika helsosam som behöflig, och kunde den stora komedien i Rom frambringa en sidan inom de protestantiska länderna, så hade menniskornas dårskap, genom Guds vishet och barmhertighet, ändock ledt till ett godt mål.