Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 januari 1855, sida 3

— ä —— — —— — — ordningar, och bland annat dödades en sransk ofsicer. Franska kejsaren kunde icke tåla, att, under det han hade framför sig en mäktig fiende att kämpa mot, äfven fiendtligheter utbröto bakom honom. Hersfelds innevånare fingo derföre snart orsak ångra sin uppstudsighet. Ty franska kejsaren befallte, att staden Hersfeld skulle plundras, och derpå antändas på fyra punkter och uppbrännas. Hersfeld hade många fabriker och följaktligen äfven många rika och välmående innevånare; man kan lätt föreställa sig, bur folket skulle vara till sinnes då de fingo höra denna förskräckliga dom; och den fattige mannen, som endast hade så mycket, han kunde bortbära i sin famn, var nu lika olycklig som den rike, hvars egendom erfordrade många vagnar; och i askan äro de stora och små husen så lika hvarandra, som den rike och den fattige på kyrkogården. På de franska kommendanternes i Cassel och Hersfeld förbön blef straffet så till vida mildradt, att endast fyra hus skulle uppbrännas; men plundringen skulle verkställas, och redan det var straff nog. De olyckliga innevånarne voro, till och med då de hörde denna sista dom, så förskräckta, så beröfvade allt mod och besinning, att sjelfva den menniskovänlige kommendanten måste uppmana dem att, i stället för onyttig klagan och böner, begagna det korta uppskofvet och söka undangömma sitt dyrbaraste. Den fruktade timman slog, trumhvirslar blandade sig med de olyckligas jemmerrop. Soldaterna ilade till samlingsplatsen genom tumlet af flyktan de och förtviflande. Då trädde den tappre kommendanten i Hersfeld framför lederna af sina badiska fältjägare, föreställde dem först med lifliga färger innevånarnes sorgliga öde och sade derpå: Soldater! J hafven nu tillåtelse att plundra. Hvilken af eder som har lust dertill, han träde fram ur ledet. Så talade kommendanten. Ingen man trädde ut ur ledet. Tillsägelsen upprepades. Ingen fot rörde sig; och ville kommendanten hafva plundringen verkstålld, så bade han sjelf nödgats verkställa den. Men ingen kunde fröjda sig mera öfver sakens utgång än han. Då borgarena fingo veta sin räddning, blefvo de till sinnes som en, hvilken vaknar från en svår dröm. De skickade genast en deputation till kommendanten, läto tacka honom för hans mildbet och ädelmod, och tillbödo honom af tacksamhet en stor skänk. Men kommendanten afslog tillbudet, och sade: man tager icke betalning för en god gerning. Jag utbeder mig endast såsom minne af eder ett silfvermynt, på hvilket staden Hersfeld och upptrådet i dag komma att stå. Detta skall vara en skänk, som jag vill medföra från kriget till min blifvande maka. Händelsen tilldrog sig år 1807 i Februari. Hinesiska teatrar. Wa-yang eller teatern uppreses vanligen utanför något tempel, då utanför pagoderna vanligen fria och öppna platser befinna sig. Det är sällsamt att ett folk, som det kinesiska, hvilket fäster så mycket afseende på yttre prål och ögonfägnad, just här kan stå i så stor kontrast med oss europeer. Teatern består af en större eller mindre bod, betäckt med palmblad, hvars väggar utgöras af rörmattor. Boden är delad genom ett förhänge, och ena hälften tjenar till skådebana, den andra till klädrum för skådespelarne. Är boden färdig, så bära aktörerna sjelfva dit sin klädkista, röka sina pipor, hvarefter orkestern, bestående af gong-gongs, bäcken, trummor och trumpeter, gifver tecken till skådespelets början med ett larm, som kan spränga örhinnorna. Naturligtvis samlas folket utanför Thalias tempel, och direktören träder fram och tillkännagifver i pompösa talesätt styckets titel och innehåll. Repertoiren är fattig. Merändels är det historiska pantomimer, vanställde och karrikerade till afsky, som gifvas. Pauserna fyllas med musik på en tvåsträngad fiol, hvars fasaväckande intryck på ett europeiskt öra ej kan beskrifvas. Hvarje ny scen tillkännagifves med häftiga slag på gong-gongen. Garderoben är prägtig. Fruntimmer agera ej; spindeltorra män eller ynglingar utföra fruntimmernas roler. Ibland spela de i masquer, men, sällsamt nog, i djurmasquer, under det de bära de praktfullaste kläder; dessa djurmasquer hafva hvarje gäng ett symboliskt sammanhang med hjeltens karakter, hvars hufvud de bilda. Hvad som likväl är det sällsammaste, är att det spelas gratis på dessa teatrar, som opiioch tärningsspel-förpaktarne låta uppresa och betala alla kostnader. De hafva det enda målet att locka gäster till opiirökande och tärningsspel, isynnerhet på öarne. Utmärkta äro deras gymnastiker och athleter, eller hvad man eljest må kalla dessa konstnärer i kroppens förvridande. Deras skicklighet, styrka och vighet samt deras taskspelarekonster äro oöfverträffliga.