I eh längre uppsats kallad: Om Handelsoch Sjöfarts-sörhållandena mellan Sverge och Norge. som förekommer i tidningen Väktaren, läser man en ganska intressant förklaring på det anmärkningsvärda förhållandet af norska sjöfartens öfverhandtagande öfver den Svenska.) Förf:n söker orsaken härtill först uti några företräden, som norska skepp äga till och med i svenska hamnar samt uti de billigare tullsatserna i Norge på skeppsinventarier — omständigheter, hvilka dock torde hafva verkat mindre än förf:.n framhållit — och kommer sedermera till följande giltigare förklaringsgrunder: Den s. k. landtmannaseglationen har alltid i Norge ätnjutit större friheter än i Sverige, hvarest man först år 1832 tillåtit landtmän att idka fraktfart på hvad ort som helst inom riket, samt att till Danmark, Norge och Finland få utföra svenska, äfvensom derifrån afhemta dessa länders egna, till införsel lofgifna produkter. Ännu är 1847 utsardade Kgl. Generaltullstyrelsen, på nådig besallning, ett cirkulär om ansvar för de landtman, som med si na fartyg gingo längre till sjös, än 1832 års förordning medgaf, och det var först genom kongl. brefvet den 22 Maj 1852, som denna seglation blef såvida frigifven, att den hädan efter endast är underkastad de i allmänhet stadgade föreskrifter i afseende på skephsbesalvares behörighet, att föra fartyg till mer eller mindre aflägsna länder och verldsdelar. Härtill kommer ännu att norrmännen icke blott genom sina stora fiskerier, hafva rik tillgång på dugliga sjömän samt genom sina nästan hela året om öppna hamnar på vestkusten godt tillfälle att dem begagna, utan äfven att de så inrättat sin seglation, att de kunna åtnöja sig med gre frakter och dock hafva större vinst i behållning än svenskarne. De 2:ne förstnämnde omständigheterna äro beroende af naturförhållanden, som till en del alltid måste blifva dem förbehållna, som för närvarande äro i besittning deraf. Vi hafva icke heller mycket att i dessa afseenden asundas norrmännen, ty äfven Sveriges vestra kust erbjuder åtskilliga nästan bela året öppna hamnar, och vi hafva ett raskt och dugligt sjöfolk, som äfven till antal är fullt tillräckligt att bemanna en så stor handelsflotta, som vi kunna använda. Men en brist, som verkligen måste vidkännas, och hvilken det dock beror af oss sjelfva att afhjelpa, är den uti sornustig omtänksamhet i sjelfva sättet att begagna de resourser vi äga så i fartyg som folk, i hvilket våra redare och skeppssörare stå långt efter de norska. Då nemligen dessa till ringa pris köpa halfslitna svenska eller finska skepp, tackla dem lättare, föröka lastrummet, om äfven på bekostnad af sjöfol kets beqvamlighet, och gifva detta sin aslöning pr resa, nedlägga de svenska rederierna stora kapitaler i sina vackra, nybyggda och till en stor del kopparförhydda skepp; de gifva dem i allmänhet en svårare tackling, hvarigenom en större bemanning erfordras; man sörjer rätt väl för skepparens och sjöfolkets utrymme, utan att ens göra sig särdeles möda med bestufningen af lasten i det rum, man åt den a anslagit — en omständighet, som likväl är af så s or vigt och på hvilken derföre norrmännen använda den yttersta omsorg; och slutligen aflönar man sitt folk pr månad, hvarigenom detsamma naturligtvis icke kan hafva samma eggelse till ansträngd verksamhet, som de, hvilka veta, att de påskynda och föröka sin egen vinst, i samma mån de kunna sortskynda seglingen jemte afoch pålastning. Ivaraf kommer det sig, att en korporotion, som inom sig räknar så många upplysta och sosterlandskt sinnade medborgare, som vår köpmanscorps, icke gör något försök att åstadkomma en rättelse i nyssnämnde omständigheter, som kanske mer än alla tullumgälder etc. bidragit att gifva den norska handelsflottan en så stor öfvervigt öfver den svenska i de oss angränsande farvatten ? Det borde väl icke vara omöjligt, att bilda en ösve enskommelse emellan några större rederi-bolag i hufvudstaden eller Götheborg att, likasom norrmännen, använda så dana äldre fartyg, som icke med fördel kunna användas till andra färder, att frakta trädvaror, att på dem använda ett mindre svårt tacklage, att förhyra besättningarne för resa, i st. för pr månad, o. s. v. Åtminstone förekommer det a 0 . forms