af de ljusva ungdomssvärmerierna! Icke tio år af det mogna lilvets verklighet sormå stalla i dagen en enda tasla af så varm och ljus kolorit, som hvarje förhoppning då bringar fram på obilaningens duk. De hade slytt dessa sköna dagar, och de år som foljt dem hade sört de begge ynglingarne eti stycke längre in på den bana, som de i fantasiens UYstra lek så ofta genomlupit vid ärans, kärlekens och vänskapens hand. Erik hade tillbrinsgat dessa år att genom studier och militära öfningar bilda sig för den framtid, som just nu låg färdig att bryta sig ur knopspen. Han var ännu, som läsaren torde hafva funnit, endast mod, förhoppning och sorglöshet. Arnold deremot hade hunnit längre på ersarenhetens väg, han hade ... — — Men desta allt skall läsaren snart få erfara af hans egen mun, sedan vi efter de första gladjebetygen att andtligen här i full förtrolighet få rå om hvarann, se ett annat ställe och de begge vännerna träda in i det lilla kabinettet, der de makligt slogo sig ned i den högkarmade soffan. Det käraste man har att göra efter en lång skiljsmessa från en vän är alt åter intränga i gömslorna i det välbekanta hjertat, der man nedlade och förvarade sina ljufvaste känslor och fortroenden, för att der, liksom i hvardagsrummen af ett länge olvergisvet hem, åter söka sina mest älskade minnen. ; Men Erik hade icke länge sökt innan han sade, i det han sattade och tryckte Arnolds hand mellan sina: — Du har trampat på taggar som sårat din fot på den bana, dn tillryggalaggt, sedan vi sist sågo hvarandra; ett töcken har uppstigit och sörmörkat din värhimmels molnsria rymd. Du är dig icke mera lik. — Ja, — sade Arnold — jag vill icke dölja för dig att mycket har förändrat sig sedan dess, och att jag är ingenting mindre än nöjd med min belägenhet. — Endera af våra drömmars gudinnor — kärleken eller äran — skulle då hafva svikit dig? Nej, Arnold, en så varm tillbedjare som du, skulle knappast ett gudomligt hjerta hafva makt att motstå. Arnold suckade utan att svara. — Du tiger. Du vågar icke med en så hård beskyllning förtörna någondera. — Ack, Erik! Menniskornas hjertan äro grymmare an gudarnes. Det är af dem vi skola lära oss bedrägligheten i den tro hvarmed vi förblindat oss. — Du lider! —Och Erik tryckte ömt hans hand. — Beklaga mig icke! — utropade Arnold och reste sig