Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1855, sida 3

SdRCISC. Demfhla DROIA, SIH under Sin IYTgåTIgå IIIIVarO redan lemnat undervisning åt 336 ynglingar, ser sig omsattad med stigande förtroende af föräldrar, arbetsgifvare och målsmän så att hon alltmera anlitas. Bestyrelsen vågar alltså i de ädelsinnade gifvarnes välvilliga åtanka äfven framgent rekommendera denna på en gång nyttiga och välgörande inrättning, som endast på menniskokärlek och deltagande grundar hoppet om sin framtida tillvaro. Carl Johans Församling som ofvan. A bestyrelsens för Söndags-skolans vägnar J. N. Söderling. J. Bergqvist. Ordförande. Kassaförvaltare. Uminrantens lidanden. I Christinehamn ha nyligen af trycket utkommit nedanstående verser, ankomna hit från Amerika i bref, som skildra de i April dit afresta, olyckliga, bedragna svenskarnes nöd och missöden. verserna hafva till författare en af emigranterne : f. d. tegelslagaren Jan Jansson från Carlskoga socken af Örebro län: Vi sålde våra hemman och gaf oss sedan ut, Som fogeln här bortflyger, när sommaren är slut. Han kommer en gång åter när våren skrider fram, Men vi få aldrig skåda vårt kära fosterland. Vi tänkte att förljufva det sista lifvets slut, Liksom att komma längre, än Herren stakat ut. Vi reste ifrån Sverige med något öfvermod. Vi kände ej det öde, som för oss der ute stod. Vi reste igenom den Engelske ort På vagnar och på banor, som foglarne så fort. Det var så skönt att skåda och landet få bese; Men vi fördes så snart den lokalen förbi. Och när vi kommo till den Liverpoolska hamn, Begynte ångrens tårar så stridt att flyta fram, Det blef en hjertans sveda i bröstet på hvaren: Det taltes nu om Sverige och om vårt förra hem. Här lades våra pengar tillsammans på en gång, En vexel sedan köptes på en engelsk bank. Vi fingo dem utbyta mot guldet klart och rent; Men få dem nu tillbaka, det var oss nu förment. De skickades nu före till Newyorks ränteri, Man fick dem aldrig skåda, man fick dem aldrig si, Ty när man kom att fordra var myntet taget ut: Då blef en ryslig klagan, som skrifves om till slut. Vi packades tillsammans uti ett osundt qvaf Det var för oss att skåda liksom en öppen graf. Den födan, som vi fraktat ifrån vår svenska jord, Det var oss nu förbjudet att taga med ombord. Här talas och här skrytes: J fån ju må så väl, Här fattas eder intet till kropp ej heller själ; Der fick man sedan finna hur man bedragen var När hungren kändes komma, som icke lifvet spar. Och när vi hade seglat en vecka eller två. Ett mörker däcket höljde och bredde sig derpå: Vi kund ej se hvarandra, knappt andas eller gå Det var en faslig plåga för stora och för små. Nu styrdes det åt norden mot isens kalla berg. Då blef en ryslig kyla, som gick till folkets märg. Vi kunde oss ej berga, ej heller våra barn; Ty kölden var nu värre, än vi var hemma van. Nu styrdes seen åt söder till söderns varma vind, Der solen sönderbrände vår bleka, magra kind. Nu klagas och nu gråtes, men ingen lindring var, Ty solen här nu brände så skarp och het och klar. Nu blir en ömklig hunger med sorg och gråt och gny, En jemmer som sig tränger till himlens höga sky, Och döden fasligt härjar på folket inom bord, Man ser de döda kastas i hafvets vida flod. Ett är det som grämer mitt hjerta till min död: Att se de arma barnen här gråta efter bröd. Vi kunde ej dem hjelpa, ej lindra deras nöd, De måste nu så gråta och sedan derpå dö. Här fanns väl ock ett bjerta, som var af hårda sten: Jag ryser, när jag nämner den engelska kapten: Liksom ett djur i skogen, som rofvet griper an, Det var ett djefvulskt foster, ban var af sjelfva f—n. Vi såg nu ganska tydligt, och det är äfven nog, Att han med flit och vilja oss efter lifvet stod. Att bringa oss till döden, det var hans högsta lust, Det djuret hade gripit ett rof från Sveas kust. En fader måste bära sitt barn i famnen upp Och der från däcket kasta i vida hafvet ut. Det måste då väl tagit hans hjerta ganska svårt, Ty döden genast klappade på fadrens hjerta hårdt. Och när vi ändtligt sträfvat till Quebäcksstranden fram, Der möter oss koleran, der stupar mången man. Det var en ryslig jemmer med qvinnor och med män, Ty alla lågo sjuka och bars i land med säng. Om någon förr har skådat de menskor, som var qvar, Han hade säkert vågat att de ej desamma var. Se de förfallna kroppar och blekhet uppå kind Och ögat uti pannan fördunkladt fallit in! ol Herre Gud, bevara hvar meneska på vår jord, Alt ge sig så i fara och tro apostlars ord. Det är ett kylningspulfver att här få taga in För dem, som ämna resa och ha ett flyktigt sinne. I Sverige var af ålder ett folk så fromt och godt, Men af naturen kommer att de så ofta spelat lott Och lätit sig bedraga och kommit illa ut. Det skett i fordna dagar, det sker ock nu till slut. En allmakt nu så lagar, vår Gud har så beställt, Att ogräs skall uppryckas här på vårt Sveas fält, Som bindas skall i knippor och sedan sändas ut Till långt aflägsna länder, att högmod rota ut. Styckegods. Ryssen i Dalarne. Ryska ministern B reste i Dalarne och fick på ett häll till skjutsbonde en handfast Dalkarl, som ej ville lemna tömmarne ifrån sig till den medföliande Rvske kusken cam caft en