Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1855, sida 1

vo hans barndom, hade slutligen alstrat den passion, som blef Iden afgörande drisljadren i hans kommande lifs handlingar. Som läsaren redan känner, förlorade han vid åtta års ålder sin mor, hvilken förlust hans far snart ersatte honom, genom Jett nytt giftermål. Som enda barnet hade Sebastian varit föremål för sina föräldrars odelade kärlek och hela husets fjesk; hvarochen som ville ställa sig in med föräldrarne utbredde sig i beundran öfver gossen, och biträdde, såsom vanligt, i vänskapens namn, deras svaghet att skämma bort honom med en öfverdrifven egenkärlek och inbilskhet. Genom modrens död tycktes han förvärsvat sig nya rättigheter till sadrens ömhet. Men snart förändrade sig detta. Denne hade icke förr gjort sitt andra val innan gossen märkte att han fått en medtäsiare till hans hjerta, Med missnöje såg han derföre sin styfmoders inträde i huset och blott med svårighet och efter allvarsamma hotelser af sin far kunde han förmå sig att mot henne använda modersnamnet. Men denna ovilja fick först sin rätta näring då, år ester år, tvenne små nya inkräktare till den saderliga kärlekens rättigheter infunno sig och ytterligare gjorde honom den uteslutande rättigheten dertill som han ville ega, stridig. De spädaste qvitarne på familjeträdet draga alltid den ömmaste vården till sig, och den första utvecklingen fordrar alltid den vaksammaste uppmärksamheten; denna naturens egna lag och förhållandenas allmänna föreskrift kunde icke finna sin giltighet för Sebastians begrepp, dit dock ämnen af vida svårfattligare beskaffenhet redan inträngt och vunnit insteg. Med afundsamt öga hade han alltså från början betraktat sina bröder, och hans sinnesstämning förbättrades ingalunda genom de förhål ande som inträdde i farbrodrens hus. Eriks och Axels påfallande yttre företräden, deras glada öppenbjertighet, deras frimodigare lynne, och deras ålder, som ålade dem ett större beroende, jemte ett större behof att älska och blifva älskade — allt drog residentens kärlek vida mer till dem än till deras broder, under det han i sin egen rättskänsla och den vördnad han för den store rikskanslerens välkända och beundrade rättvisa hyste, bjöd till att i det yttre iaktaga en opartisk jemvigt. Ingen lät sig dock mindre bedragas deraf än Sebastian sjelf. Men då hans skarpsinnighet å den sidan, för honom upptäckte både residentens förkärlek och hans bemödanden att synas opartisk, bjöd honom hans slughet, å en annan, att icke äfventyra den mäktige och frikostige farbrodrens beskydd genom ett honom sårande ni.issnöje, hvarigenom han lärde sig en sörstallningskonst, som fick ett afejordt inflytande Ipå hela hans lif, och genom hvilken han först nu, då han kän