Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1855, sida 1

Bröderna. Af förs. till Stael von Holstein, m. fl. (Forts. fr. N:o 5.) — Sannerligen, min gode onkel, om jag ens visste till om jag hade något eller ej, då drottningen fästade på mig sina stora, skarpa ögon, men nu, då jag ganska tydligt erfar att det sitter i sitt vanliga skick, och på sitt vanliga ställe, erfar jag tillika, först och främst en liflig smärta öfver den blygd och sorg jag förorsakat er, och sedermera en full och viss öfvertygelse att jag aldrig skall göra min lycka vid hofyet. — Du, icke göra din lyeka vid hofvet? — Ack, min kära gosse, gifve Gud att så visst det enda hindret vore undanröjdt, hvilket nekar dig en plats der, som att du just är dertill danad och ämnad, och jag skulle icke vara så bekymrad för din skuld som jag verkligen är. Du har förspillt din tid, och, af alla förluster är tiden den mest oersättliga-, brukade den store rikskansleren säga. — Äck, min bästa onkel, hvad tiden beträffar så är en dag i ungdomen ej mycket att förlora, men det gör mig ondt att ni synes bekymrad för min skuld! — Ja, i sanning! Detta skall förorsaka mig mången sömnlös natt. — Har jag icke hört er, efter den store rikskansleren anföra, att bekymmer pröfva mannen, och stärka honom i ståndaktighet? — frågade Sebastian. — Utan tvifvel! — Ni vet då att finna er tröst — anmärkte Sebastian med detta tvetydiga leende, som spelade mellan hån och löje. — Hvilken man med stora planer har icke sett stora förhoppningar falla. Axel Oxenstjerna har begråtit en Gustaf Adols. Dennes död har kostat den store rikskansleren en sömnlös natt. — Det har den. Det var i Hanau, han fick underrättelsen om den store kungens död. Jag var då med honom på resan till Frankfurt am Main. Jag blef tidigt på morgonen inkallad i hans rum, för att uppsätta en skrifvelse till kurfursten af