till möte en n blick, lislig och stolt som af segerfröjd öfver en redan vunnen eröfring. Vid den blick drottningen fästade på Axel kände sig denne såsom stäld framför en glödande eld. Han slog försagd sina ögon emot jorden, under det hans kinder började blossa och hvarje muskel af hans ansigte röra sig med tecken af den mest obarmhertigt plågande förlägenhet. Kristina, som kände sin såfånga smickrad af den förvirring hvari hennes granskande öga försatte ynglingen, roade sig med att öka den genom att ögonblick efter ögonblick förlänga den. Ändtligen bröt hon denna pinsamma belägenhet i det hon tilltalade, och sade: — Hvilken bana ämnar ni välja honom unge man? — Jag vet ännu ej, stammade Axel knappast hörbart. — Hvad? Ni vet icke? Vid edra år plågar dock ynglingen redan hafva bestämt sitt val, om han annars har något mål för sin bestämmelse. — Min onkel .... Hans önskningar komma att bestämma mitt val. — Jaså, din onkel skall afgöra saken! Och jag tviflar icke att han i dig skall finna ett mycket medgörligt och eftergifvande barn. Denna anmärkning förtog Axel ända till sista förmågan af fattning; men då drottningen helt ironiskt vände sig till residenten och sade: — Jag börjar nu förstå er mening! Ni vill genom att adoptera dessa tvenne bröder förskaffa er önskebarn såsom man kallar det; och ni skall utan tvifvel finna en liten rätt snäll dotter i detta subjekt — erfor han känslor, för hvilka han tyckte att hans bröst ville söndersprängas, och hvilka under det tvång han måste ålägga sig drefvo honom tårarne i ögonen. — Ers majestät — började residenten under det hans ångest frampressade stora svettdroppar på hans panna, — värdes ursägta denna förvirring af en yngling, som för första gången har lyckan framträda för sin drottnings ögon och räkna den endast för en tribut åt ers majestäts egen utmärkta personlighet, den hans ungdom och oersarenhet icke förmå hos honom besegra! Under andra sörhållanden, och gynnad af lyckan att få tjena ers majestät, hoppas jag ... — Tjena mig, säger ni? — Detta utgör målet för min, liksom för hans egen önskan. — Verkligen? — sade drottningen och såg frågande på Axel.