—nnh ———— ——————— —5 Af förf. till Stael von Iolslein, m. sl. C9 EEröderna. (Forts. fr. N:o 4.) — Lyckan står den djerfve bil det bör isynnerhet vara krigarns valspråk. Men — tillade han med sänkt hufvud och böjande ett knä — om jag öfverskridit gränserna för dess tilllämpning, så värdes påminna er, att lyckan, liksom hvarje annan gudomlighet, förvirrar och förblindar de stackars dödlige, synnerligast då hon i så majestätisk glans framställer sig för deras ögon. — Den der skall bli en farlig hök för nordens unga turturdufvor. Jag tvillar verkligen om jag bör bevilja er begäran, min baron, tillade Kristina, i det hon vände sig till residenten. — Jag har förgäfves sökt uppfostra honom bättre; och ers majestät äger att derför straffa mig — svarade residenten med ett välbehagligt leende. — Man förebrår mig, att jag icke har nog hjerta för mitt eget kön, återtog drottningen, och jag skulle frukta att gifva rättvisa åt denna beskyllning, om jag verkligen medgaf den der gökens förvandling. Erik böjde ett knä. — Som jag säger, man måste börja med att klippa vingarne på er. — På det jag aldrig må kunna flyga upp från denna plats? Hvilken nåd! — Stå upp ett hufvud högre än ni föll ned min kornett, och må allvaret lära er att blifva lika värdig min nåd som skämtet gjort det! — sade Kristina med stor värdighet. Residentens anlete strålade af glädje. Eriks vanliga trygghet hade ej gifvit honom någon aning om en så lycklig framgång; och då nu han på ett så fördelaktigt sätt genomgått sitt prof, huru mycket mer hade han icke att vänta af Axel, hvars leende och behagliga väsende i hans ögon stod så långt framför hans bröder? Ändtligen kom ordningen till denne att inträda. Vid hans åsyn höjde residenten ovillkorligen på hufvudet och sköt honom