Men han sörmådde icke uttala ett enda ord, nära som han var att qvafvas under den stockning som pressade hans bröst och hvars utbrott han förgäfves arbetade med att fullt återhålla. — Ah, han gråter! — utbrast drottningen då en tår rullade utför hans kind. — Han vill kanske ha en plats bland mina kammarfruar för att låta lära sig fålla näsdukar och rynka spetsar? — Ers majestät! . . . stammade residenten. — I sanning min resident, det är hvad jag tycker bäst skulle passa honom. Ofvergifven al sin goda genius stod Axel der förstummad af sin tafatthet och förkrossad af drottningens skämt, lik en skendöd som hör locket spikas på sin likkista, utan att kunna göra sig till mästare öfver sina domnade krafter och ropa: låll upp! Det är en lefvande J kasten stoft på! Blodet är icke stelnat inom mina stannade pulsar, hinnan är icke brusten inom min orörliga blick. Varen barmhertiga och öfvertygen eder om jag är ett lik innan J känslolöst dömmen mig till ett liks ödel — Men om den stackars ynglingen var beklagansvärd, var residenten det föga mindre af det grymma nederlag hans förhoppningar här ledo. — Min baron — återtog drottningen efter en paus. — Edra tjenster emot mig och fåderneslandet hafva varit så till mitt behag att jag med nöje ville, genom ett bifall till er begäran, gilva er ett vedermäle af min bevågenhet; men då jag derigenom skulle skapa tvenne nya friherrar åt Sverges riddarhus, och de gamle, som der hafva sitt säte, äro temligen ömtåliga om sina prerogativer, vill jag uppskjuta saken intill dess att begge ynglingarne visat sig förtjenta af sådana förhoppningar som i ett upphöjdare stånd vid dem fästas. Och ber jag er derför anse mitt bifall som uppskjutet, men icke förvägradt.