Bröderna. Af förf. till Stael von Holstein, m. fl. (Forts. fr. N:o 3.) För att smickra Sebastian, och kanske äfven sig sjelf i afseende på en rättvisa, den han efter den store rikskanslerens föresyn åberopade som rättesnöre äfven för sina enskilta handlingar, anhöll residenten först om företräde för honom. Drottningen såstade på Sebastian sina stora genomträngan de ögon med detta granskande och stolta uttryck, som var henne så eget. Detta kritiska ögonblick, som före och efter honom bringat så många till fall på presentationens hala is, och låtit honom i första hugget slå yxan mot stenen af en oöfvervinnerlig tafatthet hade ingen synbar verkan på Sebastian. Hans ansigte, som han lärt sig fullkomligt beherrska, bibehöll under denna mönstring sitt fullkomliga lugn och hans hållning förrådde ingenting besvärande. Då Kristina, som tyckte om att genom sin blotta åsyn väcka synbara uttryck hos dem, som föreställdes henne, såg Sebastians oförändrade säkerhet, vände hon sig åt sidan, harmsen och utan att tilltala honom, hvarvid hon lät sin handske falla ned på golsvet. Sebastian böjde sig efter den med mycken smidighet, upptog den och kysste platsen der den legat. Detta framkallade ettleende på drottningens läppar och nu sade hon: — Ni lärer redan, efter hvad er onkel, residenten, baron Nordenhöök, berättat mig, förvärfvat ett ganska lofvande rykte för lärdom, och hafver i sinne att tillbjuda mig och ert fäderland edra tjenster? — De äro alltför ringa, att jag skulle våga lägga dem som ett offer för foten af en drottning af så hög ryktbarhet för snille och lärdom ; men liksom den obetydligaste ort söker solens ljus, för att utveckla sina blommor, så våga äfven mina önskningar sträcka sig mot det höga hägn ers majestät lemnar alla, som arbeta på vetenskapernas fält. — Jag älskar lärdomen och vetenskaperna, och ännu har ingen, som i deras namn begärt mitt beskydd funnit sig bedragen. Också ni, unge man, skall, om edra förtjenster göra er