— När kunna de väl blifva det? Ni har väckt min nyfikenhet och jag är otålig att få den tillfredsställd. Sebastian höjde på axlarne. — Hvad fattas? — Ivenne väsentliga saker — tid och penningar ers maIJestät. — Hvad de senare beträffar, vill jag förskaffa er medel att erhålla dem. Ni kan i dag i raknekammaren lyfta 4000 rdr. lag skall ge befallning derom. Men kom ihåg att jag vill skyndsamhet. — Ers majestät — sade Sebastian under det han ånyo lät sin rygg ådagalagga ett prof på dess smidignet — så mycket ädelmod och frikostighet förstummar mig. Må jag genom min outtröttliga ifver att esterkomma ers majestäts åstundan kunna bevisa höjden af min tacksamhet! Sedan han härefter trädt åt sidan, inkom Erik. Vid åsynen af hans drägt rynkade drottningen ögonbrynen och sade: — Ännu aldrig har soldatjackan vågat inom konungaborgen träda så nära titl majestätets person. — Denna jacka är min hedersdrägt, emedan det är den enda som ä nu förunnats mig bära i ers majestäts och rikets tjenst. Hade icke freden blifvit afslutad, innan jag ännu hunnit få föra den i striden, skulle den kanske nu varit ombytt ... Emellertid skulle den våga sig ers majestät så nära, som ett pansar, om det gällde att skydda dess dyra person. Kristinas anletsdrag ljusnade och hon fästade samma genomträngande, mönstrande blick på Erik som nyss förut på Sebastian. Erik uthärdade den lika lugnt, men med ett öppnare srimod. Han hade ej heller någonting att dervid frukta, ty som läsaren torde påminna sig, hade naturen just icke på hans yttre menniska satt en skylt, för hvilken den inre behöfde skämmas. Såsom nyss lät drottningen älven nu sin handske falla. Erik tog den på spetsen af sin sabel, innan den ännu hunnit golfvet, och då drottningen framräckte sin hand för att mottaga den, fattade Erik den och tryckte den mot sina läppar. — Ni är djerf unge man! — sade Kristina med lätsad vrede. 10