Då tidningslasare, som endast? lärde känna Hr A. af mindre lyckade tillsallighetspoemer (— Hr A. är sällan lycklig i tillsallighetsdikten, så vida man ej får till denna räkna hans Xenier och andra af polemisk f natur, hvilka oftast voro lyckade och mera utmärkte för humor samt vis comica än mången af hans vänner vet; men dem aktade sig motståndarne att aftrycka, och mången som läste dem — t. ex. de i Polyfem — kände ej författaren —) eller af dessa lösryckta bitar, sågo att recensenterna så mildt bedömde formen, så att de stundom prisade för fulländning och välljud verkliga dorismer som, i sitt lösryckta skick, föreföllo lika svårfattliga för tanken som outsägeliga för vanliga tungor; skulle de naturligtvis så mycket mera lita på opartiskhet i recensenternas omdömen öfver innehållet, och trodde således blindt att Hr A:s sangmö företrädesvis älskade grummel och dunkel och svulst, såsom ensidiga recensenter äflades påstå. Så skapades en jargon om Hr A:s svårfattlighet och andra lyten, hvilka utan all egen undersökning antogos för konstaterade; och äfven sedanBlommorna, Fågel Blå och Lycksalighetens (01G gilvit Hr A. ett europeiskt namn, såg mången svensk läsare med ett visst förnämt öfversitteri på allt som bar detta namn, och skröt af att aldrig hafva läst eller vilja läsa något af Hr A. Den politiska roll man äflats att tilldela Hr A. — och den han kanske bort afböja mera bestämdt —, samt hans egen skärpa mot sina verkliga eller förmenta motståndare, hafva sannolikt haft sin del i svårigheten för Hr A. att vinna en väl förtjent popularitet. — Måhända erfordras äfven mera poetiskt sinne och uppfattning samt mera studium för att rätt uppskatta Hr A., än mängden af läsare kunnat och velat bestå, eller vid läsning af vissa andra skalder funnit erforderliga. Alitnog: under det Hr A. af ett mindre antal verkliga konstdomare var högt uppburen, var ban länge af den stora allmänheten föga känd, eller fastmera misskänd. Med utgifvandet af Lycksalighetens (0 (1824—27) begynnte detta ändra sig: mången, som ej förut läst något helt af Hr A., lät förmå sig att läsa denna dikt; och alla, med något sinne för poesi, hänfördes och beundrade. Sedan dess har Hr A. efter hand blifvit mer och mer känd samt, i samma mån, högre uppskattad; och senast hafva hans Siare och Skalder gjort honom till en af den bildade allmänhetens älsklingsförfattare. Vi kunna alltså ej annat än gilla det val Hr A. gjort: att börja samlingen af sinaDikter med Lycksalighetens O., detta eePanorama splendidum lyricum såsom Nicander (de indole poeseos hodierne) benämner henne, denna underbara dikt om hvilken Tegner så sannt yttrar: I hennes röst och drag tillhopaställas Hvad Södern ljufvast, Norden djupast lar: Till formens skönhet hon ett barn af Hellas, Till tankens djup ett Nordens barn hon är. —