Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1855, sida 2

Du känner nu förhållandena och jag lemnar åt dig sjelf att begagna dig deras. Sobastian trädde tillbaka och lemnade rum åt andra bro dren, Erik, som visade sig i en simpel upplandsryttares unisorm. Han var en tjugoårig yngling, lång och smärt, men af fylliga och kraftfulla former. Mod och beslutsamhet hvilade på den ljusa höga pannan, och friskhet och ungdomslif blomstrade på hans kinder; kring hakan och öfra läppen låg en fjunaktig skuggning, och i djupet af det störa mörkblå ögat, som lyste med denna egna glans, som aldrig återkommer sedan passionernas stormmoln en enda gång jagat öfver själens himmel, eller sorgen pressat den första tåren öfver en blomstrande förhoppnings fall, fann ett gladt lugn sin rena spegel. Med en bifallsnick, som tycktes säga: Jag önskar dig ej bättre, gaf residenten Erik sitt approbatum tillkänna, hvilket äfven tycktes vara signalen för Axel att passera revy. Han var ett år yngre än brodren, men afen vida spädare kroppsbildning. Om hår och anletssarg verkligen beteckna temperamentet, så klassisicerades hans otvifvelaktigt af sina ljusa lockar och sin blomstrande hy till det sangviniska. Som han nyss slutat sina studier och ännu icke ingått i någon slags tjenst, bestämdes hans drägt endast af bruket eller smaken, och bestod i en mörkblå sidenjacka med hvitt atlasfoder samt underkläder af samma slags tyg och särg, till dessa tog sig en ljus laxsargad väst mycket bra ut, hvilken liksom jackan hade låg krage, hvaröfver en fin halsspets låg utbredd. Denna snitt, som lemnade halsen fri och obesvärad, omgifven af ett rikt svall af ljusa lockar, var särdeles fördelaktigt för teckningen af det fina vackra ynglingaarsigtet, som i sina späda, ännu veka drag nästan återspeglade den qvinliga mjnkheten och mildheten. I handen höll han sin lilla runda obeprydda hatt, hvilken såsom tillhörande ett ofrälsehufvud, icke en gång fick bära guldtrens. Residenten betraktade Axel alldeles så som en mor sitt älsklingsbarn; hela hans ansigte strålade af ömhet och förnöjelse, i det han lät sina blickar hvila på ynglingen. Det var honom omöjligt att, såsom vid mönstringen af Erik, förtiga sin belåtenhet. — Min käre gosse — sade han med ett mildt leende — du synes mig så blomstrande som en flicka och så fin som en hosman. Axel gjorde en min af missnöje, alldeles med samma naturliga latthet och behag, som en ung slicka, den der blifvit van att låta sitt ansigte få förråda alla sina känslor.