Bröderna. Af förf. till Stael von Holstein, m. fl. (Forts. fr. N:o 2.) Med hvarje sekund tystnaden förlängdes tycktes den blifva kinkigare att bryta. Det syntes att någonting låg den gode onkeln på hjertat, som han med alla sina diplomatiska medel hade svårt att bringa i dagen. Slutligen grep han i klocksträngen och ringde och befallde den inträdande betjenten tända hans pipa, som slocknat under det han talat; hvarpå han tog sig en pris ur den massiva gulddosan, samt inlät sig i en temligen utförlig afhandling öfver egenskaperna hos såväl hvarje snussort särskilt, som deras samverkan i den blandning som han begagnade. Sedan han sålunda gått i botten med den nyssnämnda afhandlingen, samt derpå dragit några drag ur den nypåtända pipan, börjande han åter: — Jag hörde en gång vår store rikskansler säga till sin vän riksmarsken, gamle grefve Jakob (De la Gardie), då denne tycktes vilja stoltsera öfver sina fyra söner — märken, den store rikskansleren har endast tvenne: Ju flera fiskar i noten, ju svårare att dra den i land. Jag prisar Gud, att han, som pålagt mig så många andra omsorger, icke sträckt de faderliga till flera söner än tvenne, och lär af dem, ju äldre de blifva, att deras antal är tillräckligt för att skänka allt af både omsorger och omtanka, fröjd och stolthet, som faderskanslan kan bära. En annan gång hörde jag honom yttra till riksdrotset, grefve Pehr (Brahe), då denne klagade öfver sitt enda barns, hertig Adelf Johans svaga hälsa: Ett enda barn är en gåfva af vår Herre, den vi dyrköpt få ega, emedan det ger oss fullt ut lika myeken fruktan för dess förlust, som glädje öfver dess tillvaro. Så har den store rikskansleren talat. Det ligger mycken visdom i dessa ord. Han var också en stor konungs rådgifvare. Som J veten mina gossar, har jag tidigt lärt bilda mig efter hans efterdöme, så att man igenkänner alla hans åsigter i mina. — — Hm, hm! — — Han tackade Gud, att han, som hade så många andra omsorger, icke behöfde sträcka de faderliga till mer än tvenne söner. Läggen märke härtill: icke till mer