Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1855, sida 1

blifvit enkling emottog han underrättelsen om de begge nästan samtidigt inträffade dödsfallen af hans svägerska och broder. Med den sorgliga dödsposten, ankom tillika ett med darrande. hand på dödsbädden tecknadt bref, af den sednast bortgångne, deri han med de mest förtroendefulla och bevekande ordalag anbefallde sina trenne söner åt sin ädelmodige och lyckligt lottade farbroders omtanka. . Minnet af den aflidne brodren, som residenten innerligen älskat, åsynen af den ojemna vacklande stilen, som förrådde en doendes sista ansträngningar, uttryckens hjertlighet och till sist tanken på de varnlösa barnen — de tre gossarne, som skulle varit ett öfverflödigt nog för honom — verkade så rörande och oemotståndligt på hans af naturen milda och välvilliga sinne, att han fattade ett beslut, som gjorde lika mycken heder åt hans karakter som det lofvade honom hopp om en ersättning för den tomhet som i hans enklingstånd utgjorde hans enda saknad. Han lät genast hemta sina brorsöner till sig i Hamburg, der han såsom attach6 vid svenska beskickningen då vistades, upptog dem som hade de varit hans egna söner, och lät gifva dem en uppfostran, som aldrig kunde varit bättre vårdad om de varit födda för att fortplanta glansen af hans namn. Deras studier voro just fulländade då vår gode onkel hemkallades af sin drottning, det märkvärdiga året efter hennes kröning, och erhöll ytterligare sin dryga anpart af de sörläningar och ynnestbevisningar hon med så omåttligt slöseri börjat utskifta. Residenten var emellan fyrtio och femtio år, alltså mognad till ålder som till anseende. Han hade till Sverge medfört sina brorsöner, och fann nu tiden vara gynnsam att taga ut steget mot ett mål, som han länge haft i tankarne för att tillfredsställa så väl krafvet af den ärelystnad hans nya namn ingifvit honom som af den verkligen saderliga Kärlek, som sattat hans hjerta. En morgon lät han tidigare än vanligt inkalla de trenne bröderna i sitt kabinett. Det syntes på hela hans tillstymmelse att det var någonting vigtigt som skulle på tapeten; ty allt var beredt för en stor scen, och djupa diplomatiska veck lågo på residentens panna. Insvept i sin bästa nattrock af högrödt flammanskt siden — så silkesrikt och ymnigt genomväfdt med guldtråd i de mångfärgade blomsterfasonerna att det knarrade då det skulle foga sig efter kroppens böjningar — med sina gröna turkiska tosslor på fötterna och en nattmössa — virkad af sil