Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1855, sida 1

L—L—-—w 7———————— i OOO — LL — —— ke, i nationalsargerna, gult och blått — satt han i sin stora länstol, af det respektabla slag som nu lik mamutslägtet, är utgånget af jorden, blåsande tunna rökringar ur turkhufvudet på sin tobakspipa och svängande sin snusdosa af guld mellan venstra tummen och pekfingret — hvilket var ett osvikligt tecken att något rätt djupsinnigt sysselsatte hans tankar — då bröderna inträdde. Med en ovanligt högtidlig värdighet besvarade han deras helsning, och sedan de under det ovilkorliga intrycket af denna sällsamma ceremoni rangerat sig på det afstånd kring hans vördnadsvärda person, som på den tiden föreskrefs af den barnsliga aktningen för föräldrar och målsmän, började residenten med långsam och högtidlig röst: J unge män, mina ynglingar och kära gossar! Allt ifrån Adams och Abrahams intill den store rikskanslerens tid har det varit en välsignelse för stora män att äga söner, som fortplantat deras namn och återgisvit verlden deras förtjenster; men det har icke behagat den allsmäktige Guden att dermed begåsva mig. Dock, såsom jag ofta hört den store rikskansleren säga: Om trädet faller i sjön bör man icke kasta yxan efter, har jag icke heller gifvit alla mina förhoppningar till spillo. . . Till Gud och vår nådiga drottnings makt har jag satt min förtröstan, och sådana stöd svika aldrig. Innan kort skola de grönskande förhoppningar, som jag en gång sett falla i sjön, för mig blifva räddade; mitt namn skall uppblomstra i nya telningar — — — telningar som . . . . Residenten lade handen på sitt hjerta, under det han några ögonblick tycktes besinna sig, derefter återtog han: Jag har för eder fattat en faders kärlek och mot er uppfyllt en faders pligter. Jag har gifvit eder en uppfostran, sådan jag skulle gifvit den åt mina egna söner, och J hafven svarat emot mina omsorger på ett tillfredsställande sätt. Då nu min önskan är att sortbringa mitt namn åt efterverlden, utan vidare bråk och äfventyr, så torden J inse hvarthän min kärlek leder mina afsigter. Residenten tystnade åter, som ville han lemna bröderna tid att förekomma eller åtminstone utgissa det följande af hans mening, men de stodo slagna med stumhet, sastande på honom frågangde och förundrade blickar. Det stod tydligen att läsa på deras ansigten att de ingenting begrepo af hvad som åsyftades med denna inledning, men också en viss fruktan, som tillbakadref hvarje fråga som kunnat förråda deras okunnighet. Härunder uppstod en tystnad och ett bryderi hvilket verkligen cke syntes vara minst å residentens sida: (Forts.)