Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 januari 1855, sida 1

ter. Och vi veta ej något som i det fallet i så hög grad gjort i. sig förtjent af Sverges tacksamhet och vördnad som Gustaf den andre Adolfs och Axel Oxelstjernas. Aldrighafva väl nationens alla; bättre krafter varit uppdrifna till större spänstighet; aldrig sinnena lisligare väckta för de allmänna intressenas stora mål, aldrig dugligheten egt större förhoppningar och förmågorna blifvit med mera urskiljning använda, och aldrig såg man väl på svenska historiens firmament så många stjernor — från dem af sekularisk glans, till dem som blott hvällva sitt ljus inom kretsen af de dagliga ärendenas punktliga ösning — uppträda som under detta? Också är ingen konungs eller ministers minne kärare för svenska hjertan än de nyssnämndes. Fråga vi nu efter hemligheten till de fenomener vi nyss anmärkt, så ligger den i klar dag i de omständigheterna att vi hos de båda — vi vilja nästan säga samregenterna — icke skåda allenast den störste krigarn och den skickligaste statsmannen, utan de mest! fosterländska och ädelsinnade hjertan, genom hvilka de från sin höga ståndpunkt förelyst folket med kristlig tro, sjelfständig öfvertygelse, orubbligt mannamod och ädel mildhet, och med klarseende kärlek arbetat för dess sanna intressen — lagarne, bildningen och religionen — och sålunda lagt grunden till sina ärestoder som styresmän för planen af de styrdes borgerliga, sedliga, intelligenta och religiösa förädling. Midt uti bestyren för flera grenar af riketsförvaltning själen i de allmänna rådplägningarne och den förtrogne, hvars pröfvande granskning skulle följa de vida planerna som en ung hjeltekonungs omfattande snille utkastade, och bestämma möjligheterna för deras verkställande, var Axel Oxenstjernas deltagande dock alltid varmt och tillräckligt äfven för enskilta förhållanden. Aldrig förbisåg hans blick, som mätte staters och tidehvarss öden, individen och de egenskaper som hos honom utgjorde dess egendomliga företräden. Likså tydligt som han såg att träden utgjorde skogen, likså tydligt föreföll det hans statsmannablick att summan af enskilta förtjenster blefve nationens, och derför gjorde han till ett vigtigt mål, att uppdraga och hägna unga krafter till sosterlandets tjenst. Vid ett besök i Upsala, der riksoch akademie-kansleren erfor det ovanliga beröm, hvarmed studeranden Nordensson — vår nuvarande friherre — omtaladas, lät han kalla honom till sig, och ER I med honom i ett af dessa samtal, genom hvilka menniskokännaren förstår att utleta halten af den duglighet han vill lära; känna, och fann, att den presterliga rigtningen endast var ett tvång för ynglingen och att hans gäfvor hade sin egentiga verk