Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1854, sida 3

sett utmärkt, om ej främsta Landsorten. Sderköping. Bland hugneliga företeelser härstädes intager den vid St. Ragnhilds brunn 1840 påbörjade gräfenbergska kuranläggningens fortgående utveckling rummet. Synnerlig uppmärksamhet ådrager sig för närvarande den snart sullbordade, kostsamma, men också utomordentligt grundliga grundläggningen) för det nya badhus, som man påräknar att redan tidigt nästa vår hafva uppfört till brukbart skick. Det 67 alnar långa huset, på stenfot af huggen sten och med trottoirer af sådan sten, uppföres i trenne våningar, med badbasiner äfven i de öfre och för öfrigt med en myckenhet rum för packning, äfvensom för varma karoch duschbad af olika styrka och temperatur. En ångmaschin kommer att besörja all vattenvarmning och att vid kall duschning kasta källans friska vatten omedelbart öfver den badande. Nedrifvandet af det för 10 å 15 år sedan nybyggda, s. k. gamla badhuset har emellertid icke hindrat inrättningens begagnande af badgäster, den ifrågavayttre timmerarden s. k. Skärhvilkas antal s. n. är omkring 20. När rande nya byggnaden, hvars liggande, bete redan är färdigt att flyttas från karlsplatsen, der upptimringen blifvit verkstäld, till byggnadens rätta plats, hunnit fullbordas, kan man alt S:t Ragnhilds anläggning är stormed skäl påstå, artad. Orebro den 27 December. Arrestanten Tysell, som tillika med fången Rylander, under deras sorslande från ransakningsstället i Nya Kopparberget, å den så kallade Ekersmon, hvarest fånggevaldigern Larsson väldfördes och svårt misshandlades, beredde sig tillfälle att rymma, har lyckligtvis numera jemväl blifvit gripen. bDervid lärer så tillgått, att stadsvaktmästaren Sundqvist, med biträde af stadsbetjenterne Jansson och Ringqvist, äfvensom förre skjutsråttaren Lars Stelin, hvilken sednare också varit stadsbetjent här i staden, efter det spaning erhållits hvarest Tysell för tillfället vistades, mycket sent på sjelfva Julaftonen företagit sig en resa ut till något öfver en mil från staden belägna hemmanet Wallbytorp, Täby socken, der en mindre välkänd person, vid namn Anders Olsson, har sitt hemvist, uti hvilket brottslingar af alla sleg ständigt taga sin tillflykt och få sitt beskydd, i anseende hvartill största försigtighet härvidlag var af nöden att iakttagas. Stelin hade då, efter öfverenskommelse, ensam först framgått till Anders Olssons stuga och utanför fönstret, med ett, Wermlandsdialekten liknande uttal, ombedt de innevarande att blifva insläppt. Härefter och sedan Stelin, på till honom framställde frågor, vidare föregifvit, att han, som vore stadd på resa till Örebro med ett tobaksfat, hvilket var honom, i egenskap af forman, gifvet att föra, tagit miste om rätta vägen, och derföre nödsakades oroa folk med anhållan om att blifva förd på den väg, som ledde åt Örebro, tyckte väl Anders Olsson, vid sådane omständigheter, det icke vara mer än billigt att förhjelpa för mente formannen utur sin iråkade förlägenhet, emedan dörren då verkligen med all försigtighet öppnades, men i detsamma trängde Sundqvist sig oförmärkt in i stugan. — Då Tysell, som legat nära afklädd i en soffa, vid Sundqvists inträde i stugan genast igenkänt denne, rusade han upp, i afsigt först att åtkomma en invid dörren stående, så kallad isbill, för att dermed troligen i det yttersta försvara sig, och derefter att komma på flykten, men famntogs af Sundqvist med sådan styrka, så att Tysell ingenting annat kunnat uträtta än att helt och hållet sönderrifva Sundqvists rock, hvaremedlertid Sundqvists biträden tillkommo och Tysell öfvermannades samt insattes slutligen i stadshäktet, der han nu förvaras.