Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1854, sida 3

danten sade: Låt ni de präktiga bjelkarne ligga de de äro; ty om din konung kommer åter till sitt lane så behöfsver han träd till nya galgar för sådana ur dersäter som du synes vara. Ii ejsar Nicolaus och John Ball. Ty engelsmän, som uppehöllo sig i St. Petersburg, ut bredde sig vid Table dhote vidt och bredt öfver de ryska krigsmaktens verkliga beskaffenhet, och seda de jemfört den med den engelska, blef resultatet, at den förra icke dugde alls i jemförelse med den sed nare. Samtalet öfvergiek sedan på intagandet af ei fästning, den ryssarne för någon tid sedan belägrat och de båda kritici hade mycket att anmärka mot de sätt, hvarpå belägringen utförts af ryssarne och de fe dessa begått, hvilka efter deras påstående vållat be lägringens längvarighet. Att detta samtal, som fördes ganska högljudt, kon till polisministerns grefve Benchendorfs kunskap oci derefter till kejsarens, förefaller icke besynnerligt, då man känner det polissystem som är rådande i St. Pe. tersburg. Herrarne Bull blefvo, kort efter det de lemnat ho. tellet, tillsagde af en gendarm-officer, att på ögonblic. ket göra sig resfärdiga. Han tillade, att han skulle blifva deras ledsagare; men att han icke hade tillstånd att yppa målet för resan, dit man emellertid i största möjliga hast skall begifva sig. Icke litet förfärad, börjar den beqvämligbetsälskande John Bull betänka den obeqväma färden i en högst obeqväm kibitka, som med blixtens hastighet far fram öfver stockar och stenar, och delar deras tankar mellan farhågan för att sönderk ossas på vägen och ångsten att snart få se Siberiens ishöljda slätter. 5 Efter några dagars och lika många nätters skyndsam färd, förkunnar deras ledsagare, att de nu hunnit målet för resan, och presenterar dem för kommendanten på fästningen N. N., till hvilken han öfverlemnar ett bref. Sedan kommendanten läst papperet säger han, i det han vänder sig till engelsmännen: Mina herrar, jag har fått befallning att låta er se alla fästningens in och utanverk samt allt öfrigt tillhörande dess försvarsverk, hvarefter ni i min närvaro måste utkasta en plan till fästningens snarast möjliga intagande. Då herrarne Bull tillstodo sin fullkomliga okunnigbet i detta afseende, affordrade man dem denna bekännelse skriftligt. Kommendanten meddelade dem derefter det öfriga innehället af ordern; nemligen, att han i denna händelse osortöfvadt skulle skicka dem tillbaka till St. Petersburg. I hvilken belägenhet och med hvilka föresatser de anlände dit och huru snart de derefter öfvergåfvo det förskräckliga Ryssland, för att aldrig msra återvända dit, är något som allt ganska lätt låter tänka sig. (Portfs.) En tysk pianist — berättar en Parisertidning — Som på utöfningen af sin konst förvärfvat sig en måttlig förmögenhet, fick för någon tid sedan en sådan asgjord motvilja för den konst han hittills idkat, att han omöjligen kunde lida hvarken musik eller idkare deras. I förhoppning att slippa undan dem bosatte han sig efter hvartannat i Berlin, Frankfurt, Strassburg m. sl. ställen, men då han ingenstädes kunde undgå att komma i beröring med båda delarne, slog han sig slutligen ned i en liten by i Elsass. Här lefde han i några år och ehuru han ofta nog betedde sig litet besynnerligt hade man föröfrigt ingenting egentligt att anmärka emot honom. Den enda omständighet, som väckte någon större uppmärksamhet var då han en dag i vredesmod sönderslog positivet fören gatspelare, som haft den oturen att uppstämma sin musik utanför hans fönster. Han blef tvungen att ersätta mannen den förlust han tillfogat honom, men som han var i hög grad girig, förorsakade denna utgift honom mycket bekymmer. För en månad sedan gick han till en repslagare i byn och begärde att få köpa ett rep af 3 fots längd. Repslagaren tog fram ett sådant och begärde I francs, 50 centimer I rdr rgs). Vår musikus sade att summan var för hög och bjöd I fr. 25 c. (ungefär 42 sk.). Repslagaren vägrade att pruta något på hvad han begärt och pianisten gick sin väg derifrån. Följande dag och alla följande dagar under en månads tid förnyade han sitt anbud af 1 s. 25 c., men repslagaren stod jemnt fast vid hvad han första gången begärt. Slutligen, för en vecka sedan, inrusade han i repslagareboden, och ropade i ett synbart upprördt tillstånd: villani, eller vill ni inte ta 1 fr. 25 c. för repet? Iländelsen fogade nu så, att repslsgaren icke var sjelf tillstädes, och hans lärgosse som ej kände hvad som förut hade passarat, lemnade repet för 1 fr. 25 c. Musikern skyndade genast hem, särdeles beläten, och efter en timma fanns han redan hängande med sitt nya rep om halsen, utan ringaste tecken till lif. NDAMAA Fan om