Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1854, sida 1

var en gestalt som stod vid hans säng; han såg sin aflidna hustrus ande, hon betraktade honom, med så sorgsen blick, som hade hon något att meddela honom. Och mannen reste sig till hälften upp och utsträckte sina armar emot henne; också dig är den eviga hvilan ej beskärd? Du måste lida? Du, den bästa, den frommaste? Och den döda böjde hufvudet till ett ja och lade handen på sitt bröst. Och kan jag skaffa dig ro i grafven? Ja! ljöd det. sOch på hvad sätt 2? Gif mig ett hår, ett endaste hår af den syndares hufvud, hvars eld aldrig slocknar, den syndares, som Gud fördömer till eviga helvetesqval. 4Ja, så lätt måste du kunna frälsas, du rena, du fromma! svarade han. Så följ mig! sade den döda. vi hafva denna tillåtelsen; vid min sida sväfvar du, dit du i tanken önskar dig; osyoliga för menniskorna, komma vi i deras mest fördolda inre; med säker hand måste du utmärka den till eviga qval invigda, och innan hanen galit måste han hafva blifvit funnen. Och skyndsamt, liksom förda af tanken, kommo de till den stora staden; och från husens väggar lyste med eldskrift namnen på dödssynderna: Högmod, Girighet, Dryckenskap, Vällust, kortligen syndens hela sjusärgade båge. Ja der bo, som jag trodde, som jag visste, sade presten, de åt den eviga pinan invigda. De stodo nu framför den präktigt upplysta portalen, hvars breda trappa prålade af mattor och blommor, och genom sestsalarne ljöd dansmusik. Schweizaren stod i sammet och siden med sin silfverbeslagna käpp. — Vår bal kan mäta sig med konungens sade han och vände sig mot gatpatrasket; från hans hufvud ti