Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1854, sida 1

——— —ä—— —— 2— Men derute sjöngo alla de små soglarae så gladt, och solen sken så varm och det var liksom om hvarje liten blomma sade: Gud är så omätligt god emot oss alla. Ja derute var det ej så, som presten predikade. Då det var tid att gå till hvila om aftonen, såg presten sin hustru sitta tyst och tankfull. Hvad fattas dig? frågade han henne. Jo, hvad som fattas mig, sade hon, mig fattas att jag icke riktigt kan samla mina tankar; jag kan inte riktigt fatta hvad du sade att det gifs så många ogudaktiga och att dessa skulle brinna, evigt! evigt! Ack huru länge! — Jag är blott en syndig qvinna, dock skulle mitt hjerta ej tillåta mig att se ens den värsta syndare evigt brinna, och huru skulle då den gode Guden kunna det, han som är så oändligt barmhertig och känner huruledes det onda härleder sig från så yttre som inre orsaker. Nej, jag kan icke tänka mig det, ehuru du påstår så! Det var höst, bladen föllo från träden, den allvarsamme, stränge presten satt vid en dödsbädd. En from, troende qvinna slöt sina ögon, det var prestens hustru. Finner någon ro i grafven, och nåd hos sin Gud, så är det du! sade presten och han kramade hennes händer och läste en bön öfver den döda. Och hon bars till grafven; tvenne tunga tårar föllo utför den allvarsamma mannens kinder; och i prestens hus var det öde och tomt, husets sol hade slocknat, hon var gången till sitt bem. Det var uatt, en kall vind svepte kring prestens hufvud, han slog ögonen upp och det var liksom om månen sken i hans stuga, men månen sken ej. Det