Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1854, sida 1

Blott en liten berätielse. Af H. C. Andersen. (Ur Hyacinthen för 1855.) I trädgården voro alla äppelträden utslagna; de hade skyndat att drifva blommor förr än blad; ute på gården såg man alla de små ankungarne och katten med; denne njöt af solskenet, ja slickade det från sin tass, och kastade man en blick öfver fälten, stod säden i en oförliknelig grönska och alla de små foglarne qvittrade och drillade som hade det varit en stor högtidsdag, hvilket man val också kunde påstå, ty det var en sådan, det var söndag. Klockorna ljödo och menskorna gingo i sin bästa drägt till kyrkan och sågoäså förnöjda ut; öfver det bela låg något gladt. Det var också i sanning en så varm och herrlig dag, att man med skäl kunde säga: Hvad Gud dock är oändligt god mot oss menniskor!, I kyrkan stod presten på predikstolen och talade högljudt och strängt; han sade: att menniskorna äro så gudlösa, och att Gud derföre skulle straffa dem, samt att, om de dogo, skulle de onda komma till hel vetet, hvarest de skulle evigt brinna, och han sade att deras matk aldrig skulle dö, deras eld aldrig utsläckas: de skulle aldrig få ro och frid. Det var förfärligt att åhöra, och han sade det med sådan bestämdhet. Han beskref för dem helvetet som en förpestad håla, hvarest hela verldens afskum skulle samlas, då ingen svalka skulle finnas i den evigt brinnande svafvellågan, utan ett bottenlöst djup, hvari de sjönko och sjönko i den eviga tystnaden. Det var rysligt att böra bara beskrifningen, men presten talade af hjertats sullhet och alla i kyrkan voro högligen förskräckta. —