Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1854, sida 1

— ä-ÄA— — —— —rp— ————— —————— fot kunde man liksom se tanken: Stackars pobel, som gluttar in genom dörren, i jemförelse med mig är Ni ej annat än trashankar. Högmod! sade den döda, ser du honom? Den der? frågade presten. Ja, men han är en dåre, blott en narr, och skall ej dömas till evig eld och till eviga qval. Blott en narr! skallade det genom hela högmodets palats, ty sådana voro de alla derstädes. Och de slögo till den giriges fyra nakna väggar, hvarest, förtorkad och skälfvande af köld, gubben, hungrig och törstig, med alla sina tankar hängde fast vid sina penningar; de sågo huru han, liksom feberyr, sprang upp från sin usla bädd och tog en lös sten ut ur muren, hvarest hans guldmynt lågo i en strumpa, han kände på sin trasiga vest, hvari han hade guldstyckena insydda, och de svettiga fingrarne darrade. Han är sjuk, det är vansinne, ett glädjelöst vansinne, med ångest och plågsamma drömmar! Och de aflägsnade sig hastigt samt stodo vid brottslingarnes britser, hvari dessa i långa rader sofvo. Lik ett vilddjur rusade en utaf dem upp ur sömnen, utstötande ett förfärligt skri; och stötte med sin knotiga armbåge till sin sidokamrat, hvilken sömnig vände sig om: Ålläll truten på dig, ditt fä, och sof! nu är det natt ! Hvar natt! svarade den andre, ja hvar natt kommer han, tjuter och plågar mig. I hettan gjorde jag detta och annat, jag är af naturen ondsint, hvilket för andra gangen fört mig hit; men hvad jag brutit, derföre lider jag mitt straff. — En sak blott har jag ej erkänt. Då jag förra gången kom ut härifrån och gick förbi min herres gård, då kom jag på allahanda funderingar; — jag strök med en tändsticka mot muren, den kom något för nära nalmtaket, alltsammans råka