A — FKKmUgcm .: ket låter imellertid antaga, att, om ock de al lierade d. 10 något ökat styrkan af sin eld de dock ännu icke varit riktigt i ordning för at företaga något asgörande, utan ännu afvaktade yiterligare förstärkningar. I alla händelse stämma alla underrättelser deruti öfverens, at de allierades ställning så väl till lands son sjös är tillräckligt betryggad emot hvarje all varsam fara. Det berättas, att Ryssarne laga de sig att utlöpa med sin flotta, såsom mar gissade, i den afsigt att angripa de allierade genom de flesta linieskeppens afgång till Si nope och Konstantinopel betydligt försvagade eskadrarne, men dessa ligga, den engelska Katschaoch den franska i Kamieschbugten så väl förskansade, att ett angrepp på den skulle vara ett vågstycke, som för angriparne endast kunde aflöpa med ett blodigt nederlag Uti Monitörens senaste underrättelser srår Sebastopol af d. 13, heter detatt vädret åter blifvi vackert. I en äldre depesch från franska amiralen Uamelin af d. 9 dennes förmåles, att det försåkrades, att general Liprandi öfvergifvit sin ställning på Balaklavas höjder för att förena sig med ryska armåen norr om Tschernaja, som steg öfver sina bräddar. Ryska hoftidningen bekräftar Dannenbergs onåd, i det den gör bekant, att Osten-Sacken utnämnts till chef för 4:de infanterikorpsen, att befäl, som innehafts af förstbemälte general, men sedan slaget vid Inkerman t. v. förts al Liprandi. En annan mycket vigtig utnämning står äsven att läsa i ryska hoftidningen. Den gamle berömde Murawjew har nemligen utnämnts till ösverbesalhafvare och ståthållare i Kaukasus, med samma makt som Woronzow hade då han bekladde denna vigtiga post. Read, som sedan Woronzows afgång varit tillförordnad befälhafvare i Kaukasus, har utnämnts till kejsarens generaladjutant, medlem af senaten och chef för 3:dje infanterikorpsen. Engelska parlamentsförhandlingarne hafva redan tillsyllest konstaterat, att allmänna opinionen i brittiska riket fordrar krigets kraftiga fortsättande. Samma mening hafva äfven ministrarne lagt i dagen. Uti denna punkt äro alltså alla eniga. Motståndet emot dem grundar sina anfall på det misstroende, som nationen hyser till deras goda vilja och duglighet, ett misstroende som de genom sitt föregående handlingssätt till viss del hafva sig sjelfve att skylla för. Deras propositioner blifva underkastade en sträng kritik. Detta har, såsom kändt är, i synnerhet varit förhållandet med främlingslegionsbillen. Invänningarne emot denna bill äro hufvudsakligen följande: Först och främst är det kränkande för engelska nationalstoltheten att använda utländska legotrupper i en kamp, som allmänt betraktas som en nationalsak; den är från konstitutionell synpunkt vådlig i mera än ett hänseende (bland annat fram kastas den frågan huru ett om sina frioch rättigheter så ömtåligt folk som det engelska skulle anse det, om dessa främmande soldnärer finge befallning att quäfva ett upplopp eller ingifva respekt för lagen); slutligen utgöra för dekonservativa de s. k. undertryckta nationaliteterna (Polacker, Ungrare, Italienare och Rumäner) en svår stötesten; utesluter man dessa nationaliteter ur sramlingslegionen, ådrager sig England deras fiendskap; upptager man dem åter i densamma, så kan lätt kriget få en revolutionär färg, hvilket alliansen med Frankrike och Österrike bjuder att undvika. Med svårighet och icke utan ändringar har billen blifvit antagen i öfverhuset och, sedan den gjorts till kabinettsfråga, äfven gått igenom andra läsningen i underhuset. Disraeli har dock förklarat att han fortsätter sitt motstånd emot densamma, då den förekommer till 3:dje behandlingen. Skulle ministrarne blifva kullvoterade och kabinettet till solje deraf upplöser sig, så betecknas Palmerston allmänt såsom chef för det nya kabinettet, men Palmerston betraktas som en personisikation af den opinion som fordrar krig emot Ryssland till det yttersta. Båda husen hafva d. 15 under största enthusiasm och med fullkomlig enhällighet voterat en tacksägelse till engelska och franska armåerna på Krim och engelska och franska flottorna i svarta hafvet. Franska regeringen svarar, å sin härs och flottas vägnar, genom en not. Ehuru trippelalliansens innehåll nnmera är allmänt bekant, fortfara likväl meningarne om dess betydelse att vara delade så väl i England som i Frankrike. Under det man är temligen ense beträffande det moraliska värdet af detta fördrag, hvilket anses åtminstone utgöra en borgen för att Österrike i denna kamp aldrig går med Ryssland emot vestmakterna, disputeras mycket om de materiella följder, som detta fördrag kan medföra. Börsen i Paris sätter föga förtroende till denna traktat. Napoleon är deremot mycket belåten med den