1. 1 TJP241— 747 1 LUGMUDILIAU UIHUHMTLuUC, lt 962— dan förra förhöret hade han fått reda på en mörkbrun muff med svarta ränder, rödt sidenfoder och röda sidentoffsar, som Molander innehaft, men skänkt till en flicka på enkan Bogrens bordell i Majorna. Molander, härom tillfrågad, medgaf att han varit innehafvare af muffen, som han köpt för 91 rdr af en fru vid Kungstorget, hvilken har dylik försäljning och sedermera sålt men icke skänkt samma mull till en flicka med namnet Marie, hos enkan Bogren, för 12 rdr, hvaraf 8 rdr betalts kontant. Lindblad anmärkte härvid att bundtmakaren Ljungberg härstädes, som påsett muffen, förklarat densamma vara hos honom tillverkad för ungefär trenne veckor sedan, men att Ljungberg icke kunnat uppgifva om mussen blifvit stulen eller såld uti hans butik. Upplysande derjemte Lindblad, att den ifrågavarande slickans namn icke vore Marie utan Fredrika Pettersson. Kommissarien Göthe förmälte derefter att han inhemtat det Molander, då eldsvådan påstod vid gamla reparebanan, velat belåna en, näsduk och en annotationsbok hos skomakaren Börjesson i Majorna, hvilken bok, som legat uti ena rockfickan af br Buchholtzs rock när densamme stals, äfvenledes tillrättakommit. Härtill nekade Molander hvad boken anginge, som han påstod sig aldrig ha innehaft, men medgaf, att han velat belåna sin näsduk hos Börjesson. Efter hvad sålunda förekommit remitterade poliskammaren målet beträffande Carlsönerne till rådhusrätten, men förklarade att ransakningen med Molander åter förekommer den 28 dennes. Under tiden skulle den anhållna muffen upplysas i Handelstidningen. Molander och Carlssönerne återfördes till stadshäktet. En af dagarne stod inför polisens dombord en i trasor höljd qvinna vid namn Maria Ifverström med ett knappt tväårigt barn på armarne under det ett nioårigt afbidade den eländiga modren i polisvakten, tilltalad för det hon innehaft en fruntimmerskappa, som poliskonstapeln N:o 45 Arvidsson anhällit från henne i Galgkrogarne, och hvilken hon uppgifvit sig ha hitiat i Kungsparken, men hvilket är en pur dikt, enär possessionaten Isaac Claesson, som igenkänt kappan vara hans dotter tillhörig, förlorat densamma utur ett åkdon på en af stadens gator. Hr Claesson, personligen närvarande, berättade att kappan en afton antingen förlorats under åkning från Sodra Larmgatan till Södra Hamngatan, eller ock stulits å sistnämnde gata utur åkdonet, hvadan den icke gerna kunde ha funnits samma qväll bakom en buske i parken som Ifverström föregifvit. Denna på brottets bana väl bevandrade qvinna uppgaf att hon, som hade sin bostad på Skårs egendom i Örgryte socken, vore född i Malmö 1816, der hon 2:ne gånger undergått bestraffning för stöld, och sedermera någon tid varit intagen å korrektions-inrättning. Beträffande åtkomsten till kappan, vidhöll hon sin uppgift, eller att hon hittat densamma i Kungsparken. Hr Claesson förklarade sig icke vilja göra något påstående mot Ifverström, men enär hon flera gånger förut varit straffad för stöld, remitterades målet till domstol, och fick hon under tiden vara på fri fot. — På begäran af pigan Christina Nilsson, i tjenst hos handelsbetjenten Lars Andersson, boende vid Kaserntorget — densamme hos hvilken polisen för icke längesedan anträffade tjufgods — var husbonden i går uppkallad i poliskammaren, för det han vid flera tillfällen slagit Christina, senast natten till i Onsdags, då han så omenskligt behandlat henne att blod flutit utur näsa och mun samt flera tänder lossnat, hvarför bon yrkade att blifva skiljd utur tjensten samt erhålla kost och lön. Då målet påropades, framträdde Lars Andersson till dombordet, rökande på en cigarr. Polismäst.: Hvad är meniogen dermed; skäms ni inte att så uppföra er här! Lars: Ber om ursäkt, tillstår det var en otukt af mig. Christina Nilsson, tillfrågad om uppträdet, berättade, att Andersson, som varit något rökig, först kommit i gräl med sin svåger, som han velat kasta ut, men då han icke orkat det, hade han kört ut Christina, för att hemta nattvakten till hjelp. Hon hade då på gatan träffat rotmästaren Hellberg, som vid hennes tårar och böner följt med, för att om möjligt lugna Lars, hvilken vid Hellbergs ankomst i köket, rusat mot Christipa, men vid åsynen af Hellberg blifvit flat, så att han då ingenting vidare foretagit sig; men senare misslandlat henne på sätt förut är nämndt, så att hon troligen tillsatt lifvet, om hon icke lyckats undkomma sin vildsinte herre. Polismäst.: Hvad säger Andersson härom? Lars: Har vid många tillfällen hållit om ryggen på henne, men gjort inga vilkor dervid, stött till henne, men utan kost, gifvit henne en eller två bussar, erkännes, en del under förra konditionen, bestås derför ingen lön, hoppas numera icke förlora, kongl. herr lagman! Sedan tvenne på ed hörde vittnen bestyrkt angifvelsens riktighet beträffande misshandlingen, och Christina sjelf medgifvit att bon flyttat till Andersson i Augusti månad, skiljde poliskammaren henne från tjensten, men hånvistes hon att vid vederbörlig domstol göra sina påståenden gällande mot Andersson om kost och lön. Den i tidningen förut omnämnde förre fästningsfången Måns Carlsson, Calle Glashatt kallad, en för allmänna säkerheten högst vådlig person, som den 31 sistl. Okt. varit i polisk. inställd för det ban den 27 i samma månad öfverfallit öfverkonstapeln Ljungqvist med hugg och slag, var en dag i förra veckan upphemtad från länsbäktet på rådhuset, för att undergå ransakning vid Säfvedahls bäradsrätt. Ehuru slottsknekten, som hade Glashatt under bevakning, blifvit varnad för denne, var ban likväl nog drummelaktig att icke båttre taga vara på sin fånge, än att då målet påropades, befanns denne ha rymt sin kos. Fastän polisen, så att säga, natt och dag lurat på Glashatten, har han likväl icke kunnat ertappas, hvadan man förmodat, att ban tagit vägen ut åt landet, hvilket äfven bekräftat sig, enär skrifvelse i går ingäu till poliskammaren, att han blifvit gripen i trakten af Kongsbacka och nu förvaras i nämnde stads cellfängelse. . Förliden Onsdag hade tvenne goda junkrar, nemligen förre fästnivgsfången Joh. Aug. Larsson, ,Sömnig kallad, som nyligen hemkommit från Carlsborg, samt för snaweri straffade förre artilleristen Lars Johannes Fyr råkat i sällskap med hvarandra, då de duktigt rumlat om och supit tappert på ,Sömnigs bekostnad, hvarefter denne proponerat att de skulle gå ut att stjäla, hvilket vore bästa sättet att åter fylla kassan. Fyr var icke sen att gå in på förslaget, bvadan båda begåfvo sig ut på ströftåg i staden. Tven