—— —— —— ro, i en persons ljufva och angenäma sällskap — i hennes, hvars kallsinnighet skulle vara döden, hvars missnöje skulle förorsaka vansinne, hvar falskhet skulle medföra undergång, och hvars trohet vore den största sällhet, under det egandet af dess kärlek vore den skönaste och bästa belöning, som himlen kunde skänka en man. — Hvad känsla! Hvad ömhet! tänkte miss Teresa, under det hon allt tyngre stödde sig på sin kavaljers arm. — Men nog — nog! återtog den elegante Sparkins, med en theatralisk geste. Hvad har jag sagt? hvad har jag — jag — att göra med dylika kanslor! Miss Malderton — har stannade han tvärt — tör jag våga erbjuda den ringa tributen af — — Verkligen, mr Sparkins, svarade den sörtjusta Teresa, rodnande under den största förvirring, jag måste hänvisa er till pappa. Jag kan aldrig utan hans samtycke våga att — att — — Helt säkert kan han ej ha någonting deremot — — Ack jo. Ni känner honom ej, afbröt miss Teresa, väl vetande alt från det hållet var ingenting att frukta, men önskande att göra denna tete å-tete liknande en scen i någon romantisk novell.