— Vi veta att vi lefva och andas, fortfor Horatio; att vi hafva behof och önskningar, begar och böjelser — — Visserligen, sade mr Frederick Malderton, och antog ett mycket djupsinnigt utseende. oo o— Jag säger, vi veta att vi äro till, upprepade Horatio, höjande sin röst, men der stanna vi; der är slutet på vår kunskap, der är höjden af vår förmåga; der är gränsen för våra syftemål. Hvad mera känna vi till? — Ingenting, svarade mr Frederick, som bättre än någon annan var i stånd til för sig sjelf besvara en fråga i detta ämne. Tom höll på att våga ett inkast, men lyckligtvis för itt anseende uppfångade han sadrens förbittrade blick, och lun-ade bort lik en hundvalp, öfverraskad vid en liten stöld. — På min ära, sade mr Malderton den äldre, när han återvände hem i den -stora vagnen-: den der mr Sparkins är en charmant ung man. Sådana förvånade kunskaper! sådan utmärkt förmåga att framställa sina tankar och sådant elegant sätt att uttrycka sig! (Forts.)