stantinopel? Intet af allt detta. — För att skicka dem till Malta och föra dem derifrån igen. (Skratt.) Skattkammarkansleren tycktes tro att det för att bekriga Ryssland skulle vara tillräckligt att fördubbla inkomstskatten i sex månader, på det att man måtte kunna skicka 25,000 man till Malta och föra dem derifrån igen. (Skratt.) Sådana voro de mesyrer, på hvilka skattkammarkansleren anspelade, då han sade, att czaren skulle begripa med hvilken energi vi voro sinnade att föra kriget. Hvad har nu styrelsen gjort i höstas? Man erinrar sig med blandade känslor sammandragandet af alla dessa tappra, eliten af vår arm, af 25 å 30,000 man, som styrelsen skröt med att hafva afsändt på 3 månader. Jag nekar visst icke det stora i styrelsens ansträngningar att nå detta resultat. Men jag säger, att då man talar om afsändandet af 30,000 man såsom ett mirakel, nedsätter man landet i andra nationers ögon. Sedan ni skickat dessa trupper, laden ni armarna i kors. (Hör!) Ni antogen icke att sjukdomar, svärdet eller behofven kunde nå dem. Ocn i händelse af dessa olyckor, hvar funnos de förstärkningar, som borde ersätta dessa tappra soldater? Hvar fanns er reserv? (Bravorop.) Ni haden icke någon. Men kanhända ni skolen säga, eburu det icke är svaret, att dessa trupper skulle försvara Konstantinopel, understödja Omer Pascha och hindra Ryssarne ifrån att framtränga längre på turkiska området. Kriget var likväl ej inskränkt till detta mål, och med dylika afsigter kunden ni icke hoppas på någon slags fred, men ännu mindre en hederlig fred. Jag påminner mig, att min ädla vän lord Clarendon den 19 sistl. Juni förklarade, att ändamålet med detta krig icke var att beskydda Konstantinopel, utan att en gång för alla quäsa Rysslands jemt tilltagande öfvermakt. Ett större resultat åsyftades alltså, än turkiska provinsernas försvar emot ryska invasionen. Ni hafven redan i Juli låtit oss veta, att Krimska expeditionen var beslutad. Den 24 Juli förklarade nemligen lord John Russel i underhuset, att intet hopp fanns att erhålla en hederlig fred, så länge Ryssland bibehöll Sebastopol. Jag tror att styrelsens beslut i detta hänseende var fattadt före upphäfvandet af Silistrias belägring. Då nu styrelsen, i trots af de utmärktaste generalers afstyrkande meningar, fordrade att de allierade armåna företog denna expedition, hade den en dubbel skyldighet att vaka deröfver att ingenting underläts för au förminska företagets svårigheter. Hvad har man nu gjort alltsedan Juli, då man började att fråga sig hvad man hade att göra? Hvad har man gjort för att förstärka de ursprungligen afsända 25,000 man? Jag tror, att 5000 man skickades vid denna tidpunkt, men derefter ända tills efter slaget vid Inkerman har icke skickats en enda man, och denna batalj levererades af 8000 man utaf de 15000 som då utgjorde hela engelska styrkan på Krim. (Hör!) Myloras! Jag vill välja ett annat exempel. I hvad skick hafva våra trupper skickats till Varna? Jag har framför mig ett ögonvittnes berättelse. Han beklagar bristen af alla dessa tillbehör förutan hvilka armåen icke kunde marschera eller taga sig fram, bristen på ett riktigt ordnadt sältkommissariat, och de fel som begicks vid munoch öfriga förrågers afsändande, och ban tillägger att officerarnes hela mod och nit erfordrades tör att bålla dem uppe midt ibland de dem omgifvande svårigheter. Armå n nödgades följaktligen att förblifva overksam och underkastad alla Varnas pestartade klimats faror. Det kunde vara nödvändigt, att armåen, när den marscherade motAlma eller från Bolaklava till Inkerman, förde med sig så litet tross som möjligt, men bristfälligheterna i våra lazaretter i Varna och Seutari äro oursäktliga, emedan styrelsen hade alla medel att afhjelpa dem. Man har sagt, att armgen hade flera chirurger än någonsin tillförene, och när allmänheten skickade bandager och linneskaf, svarade man den, att sådant fanns i öfverslöd i våra läger och likväl, när men utskickade dessa sjuksköterskor, hvilka det är svårt att med ord bringa en nog varm hyllning, dessa qvinnor, som uppoffra alla lisvets beqvämligheter, för att med en heroisk hängifvenhet egna sig åt våra blesserade soldaters vård, döende på främmande jord i förpestade sjakhus — hvilken var dessa damers första begäran ? Jo, att genast få sig tillsända just de saker, som styrelsen sade vara en så öfverslödig tillgång på. I denna punkt är styrelsen ännu belastad med en svår ansvarighet och jag anser det för min pligt som pär, att tala om detta ämne och uppmana styrelsen att neka eller rättfärdiga sig. (Hör!) Styrelsen har, åter för sent, d. 15 Oktober afskickat en mängd vinterkläder och medicinalsaker. De senare borde aflemnas i Scutari, men då de voro stufvade tillsammans med ammunition, måste fartyget som innehade dem först gå till Balaklava och, efter att der hafva mistat 2:ne ankare, dref det omkring på hafvet i 7 dagar med en laddving af nära Ymillions värde. (Hör!) Allt förlorades. Man har sagt mig, att föreställningar gjorts amiralitet rörande besälhafvarens å detta fartyg, Prince, oduglighet, som lagts i dagen i Östersjön, och likväl anförtroddes detta fartyg åt denne man. Jag frägar, om det är sant? Jag frågar hvarför icke detta fartyg till hvarje pris inbragts i Balaklavas hamn? (Bravorop.) Då jag gör dessa anmärkningar, vill jag sätta styrelsen i tillfälle att vederlägga och för framtiden förekomma dem. Jag har talat om vår tappra armes bedrifter på Krim, men jag finner att throntalet förbigår östersjöflottans bedrifter. Likväl har aldrig en så väldig styrka utlupit från våra hamnar. Denna flotta var vårt lands stolhet, och amiralen hade öppen fullmakt att förklara krig. (Skratt.) Man har icke glömt den order som gafs matroserna att slipa sina knifvar och gå att uppsöka Ryssarne i Kronstadt. Hvad har denna flotta gjort? Ingenting. Den har, det är sannt, intagit en halssärdig fästning, men ni veten icke hvad ni skolen göra med densamma och fartygen återkomma det ena efter det andra till våra hamnar. Jag vill tro, att styrelsen på förhand kände Kronstadts styrka och Östersjöns för seglare icke aldeles obekanta farvatten. (Skratt) Och hvad bar den gjort? Den har utskickat en flotta, som det skulle hafva varit en galenskap å Rysslands sida att trotsa i öppna sjön, och en flotta så djupgående, att det var den omöjligt att träffa ryska flottan. Resultatet deraf har blifvit att vår flotta från början till slut dömts till en skamlig overksamhet. Jag för icke detta språk för att göra våra tappre landsmän modfälda, hvilka gjort sitt bästa för att upprätthålla Englands ära. (Hör!) Men om vi skola föra detta krig till ett ärofullt slut, eröfra en varaktig fred och motstå denne store man, ty ryska rikets beherrskare är en stor man, måste vi nödvändigt vinna segrar. (Bravorop.) Utan sådana skola vi hafva ett långt och ruinerande krig och aldrig ernå en hederlig fred. (Forts.)