Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 december 1854, sida 2

smmi — Och de lefva lyckligt? vågade Marquardt fråga. — Ja vassera; de ha ju penningar tillräckligt, och han anser ingenting för godt åt henne. Då ofreden kom, drog Mikkel ut i kriget; min halfbror, som tjenar på gården, sade, att frun hon gret så ömkligt och bad honom bli hemma; men Mikkel visste nog hvad han gjorde, och han drog bort. Han var med öfverallt, bittida och sent, slogs och högg som om han aldrig gjort annat, och ännu större gagn tror jag han gjorde med sina många penningar. De store herrarne höllo mycket af honom, han kom på holvet och blef gjord till generaladjutant, hvilket nog vill säga mycket. Emellertid gick min halfbror med budskap och bref från Köpenhamn till den unga frun på Hoolgaard; hon skrattade och jublade och var färdig att taga budet om halsen hvar gång han kom med ett litet bref. Men det var ändå ingenting emot att se hennes glädje då Mikkel sjelf kom hem. Söndagen derpå efter gudstjensten lät hon kalla alla socknens fattige upp till sig och så blefvo de trakterade, och några fingo vadmal, andra sängkläder; hon öste ut pengar med båda händerna, den lilla frun, och Mikkel tyckte att allt hvad hon gjorde var förträffligt. (Forts )