dagens öfverläggningar, ehuru man tyvärr icke insett frågornas stora vigt och betydelse. Försummelsen i detta fall väger tungt på riksdagens underlätenhetssynders våg. — Amnet är stort och kräfver särskilt utredning. Icke mindre tadelvärd är riksdagens behandling af frågan om förändring i vår tjenstehjonsstadga, i det man hvarken velat lyssna till uppmaningarne om husagans afskaffande, eller till förändring i föreskrifterna om tjenstehjons afflyttning ur tjenst och tiden derför. Dessa frågor sammanhänga på det närmaste med hela den stora frågan om en förbållring i arbelsklassens ställning, för hvilken tiden framträder med alltmer ökade, rättvisa anspråk. Alla tänkande menniskor hafva längesedan insett, att ett ibland våra dagars mest trängande behof är att arbetaren må kunna, genom flit och sparsamhet, förvärfva sig en någorlunda sjelsständig och från personligt godtycke oberoende, om ock än så tarslig, bergning. Har han ej utsigt härtill, vägra honom onaturliga, samhällsfientliga lagar, att för sina med möda gjorda besparingar förvärfva sig en egen bit Jord, ett eget hus och hem, så förlamas hans arbetshåg och han blir förr eller sednare, med eller utan eget förvållande, ett försörjningsbjon i fattighuset eller på baracken. Riksdagen borde derföre icke hafva nöjt sig med, att göra regeringens förvända förordning ang. hemmanklyfning och jordafsändring till anmärkningsanledning mot konungens rådgifvare; den hade derjemte bort utarbeta ett förslag till en ny sådan lag, med upphäfvande af alla de oförnuftiga hinder, söm redan före regeringens sednaste förordning voro lagda mot oinskränkt hemmansklyfning och jordafsöndring. Det förslag, som nu afgafs, var visserligen tillräckligt, för att gilva regeringen en skarp tillrättavisning, men ej nog för att betrygga hvarje svensk man i den rätt han ovägerligen bör äga, att förvärfva så litet jord han behagar, då ingen gräns blifvit satt för förvärfvet af så mycken jord man kan och vill tillegna sig. — Samtidigt härmed hade riksdagen bort med mera uppmärksamhet och allvar behandla frågorna om fattigvård och försvarslöshet. I skogshushållningen skall, enligt Sv. Tidn., några af behofvet högst påkallande förbättrinI gar hafva blifvit af Ständerna beslutade. Då vi emellertid icke af riksdagsreferaterna i hufvudstadens tidningar kunnat utröna hvilka dessa beslut varit, kunna vi derom ej yttra oss. Införandet af en fondsystem, såsom öppnande tillfälle, att göra sig inhemska kapitaler till godo, för utförande af allmänt nyttiga företag, kan ej anses annat än godt, under förutsattning, att den härmed öppnade statsskuldsättningsbanan beträdes med försigtighet. Ty lika billigt det är, att efterkommande, som få skörda frukterna af nyttiga och kloka företag, äfven få bära en del af dess bördor, lika förI dersligt vore det, om kostnaderna för onyttiga, ofruktbara företag föllo på de efterkommandes skuldror. Ty härigenom blir äfven för framtiden möjligheten att verkställa nyttiga saker försvårad. Det nu införda sondsystemet är derföre, såsom Sv. Tidn. rigtigt anmärker, ett räd på godt och ondt. Till de nyttiga beslut riksdagen tagit må med sladje nämnas dess frikostiga anslag till helsovårdsanstalterna i riket, särdeles till hospitalerna för svagsinta. Det blir nu regeringens sak, att använda dess anslag med klok beräkning och plan, på det de må lemna all möjlig frukt. Avad dårhusen angår, som hittills blifvit i vårt and på ett i sanning gräsligt sätt vanvårdade, r det ej nog med penningeanslag derpå emnar Danviken med dess rika fonder det bäta exemplet — det tarfvas dessutom, att tillätta föreståndare med speciell kännedom om själsjukdomar och med den varma menniskokärlek, om ensam förmår gifva den finkänslighet, hvilen framför allt är nödig vid behandlingen af innessjuka. Allmänna bevillningens nedsättning för naingsidkare till 3 proc. och för embetsoch jenstemän till 1 proc. af inkomsten var utan vifvel ett godt steg på en bättre bana. Man nåste dock beklaga att riksdagen ej fästat tillörligt afseende på just.-kanslerns v. Kocks utörda förslag i denna del, hvarigenom någon eskattning blilvit lagd på förmögenheten, hvilen nu, hvad angår innehafvare af rörlig förhÖgenhet, som lefva på sina räntor, är så godt