Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 december 1854, sida 1

—— — —— han kom ut på gatan och tryckte handen mot sitt bröst; borta och förlorad för alltid! Och Ingeborg, min stackars hustru, hvad skall hon säga? Hon väntar mig och var så glad, så full af hopp och tillit då jag reste. — Hvad har jag nu mer att vänta eller hoppas? 0 min Gud! Mitt hjerta är en urna af alltför svag jord för alla de lidanden du pålägger det. Bägaren har jag för alltid förlorat! jag vill anse detta såsom ett straff för det jag vågade skilja mig vid den; — jag vill finna mig deri, eftersom det ej kan vara annorlunda. Hans ansigte och hållning syntes efter detta beslut antaga mera fasthet, dess ädla drag blefvo lugnare, men tårarne, hvilka rullade utför hans fårade kinder, motsade på samma gång detta uttryck af tillkämpad fattning. Huru Marquardt tillbragte natten, visste han ej att göra sig reda för; påföljande förmiddag såg man honom lemna Horsens för att gå tillbaka till Mindstrup. Hvilken åtskilnad mel lan i dag och i går, mellan hoppet och den modlösa förtviflan. Han vandrade blott långsamt framåt, hans krafter voro uttömda, hans ben darrade, det var som om en börda lagt sig öfver hans bröst, han hemtade med möda anden. Personer, som sågo hans osäkra och vacklande gång, skulle måhända hafva trott honom vara drucken.