Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 december 1854, sida 1

Omkring en mil utanför taden satte sig Marquardt vid vägen, det var honom icke måjligt att gå vidare. Allt hvad han pröfvat och lidit under den följd af år han bott på Mindstrup, bilder af selslagna förhoppningar, dolda strider och gäckad förväntan tågade förbi hans minne, snabba, dystra likt molnen framför solen. Medan Marquardt satt vid dikeskanten kom en bonde körande, hvars vagn var tom och sörspand med tvenne magra oxar. Då han såg Marquardt, höll han stilla och ropade bort till honom: — Vill ni åka ett stycke med mig? Marquardt besinnade sig några ögonblick; men adelsmannens stolthet måste böja sig under nödvändigheten. Han tackade vänligt och satte sig upp på sätet bredvid bonden. Denne betraktade honom en stund med nyfikna och forskande blicker. Derpå hostade han och tog till orda: — År ni sjuk? — Nej, svarade Marquardt. — År ni kladdig? — Kladdig? upprepade Marquardt frågande. — Jag menar, ar ni sull? svarade mannen leende. — Nej min van, jag är trött — det ar allt. — Uvilken väg skall ni?