Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 december 1854, sida 2

— Såld! hviskade Marquardt i den djupaste ångest; till hvem? — Till Ernst Norman på Bygholm . .. Nej, låt mig se, det var ju icke han — det är också lika mycket, borta är den min själ ... ahl nu minns jag: det kom en förnäm fru straxt sedan ni gått er väg, hon gaf mig mina utlagda penningar tillbaka; ta mig knäfveln om jag är i stånd att minnas hennes namn. — Den är borta! hviskade Marquardt, liksom träffad af ett dödligt slag; hans hufvud nedsjönk på bröstet, och han trädde ett steg tillbaka, vacklande och förkrossad af guldsmedens hånande småleende. — Hvad fan går åt gubben? frågade en tysk vaktmästare. År han full? — Hvad han är blek, yttrade en annan; han fryser, gif honom en bägare varmt öl på min räkning. — Ah nej, mina gunstige herrar, svarade guldsmeden, han behöfver ej något öl; det är en gammal bekant till mig, ett stackars sjåp, som ännu ej lärt sig smälta en sorglig underrättelse, ehuru han har grå hår. (Forts.)