— —. I —— tillitssull i sitt hopp, att Ingeborg ej fann någon invändning. Nästa morgon begaf han sig på väg, med de hopsparade räntepenningarne i plånboken. KF Det var i slutet af November månad; omkring fjorton dagar förut hade slaget vid Nyborg egt rum, efter hvars för Danmark gynnsamma utfall Carl Gustaf och de fleste af hans generaler begåfvo sig till Götheborg. Dermed var väl kriget slut, men dess följder fortforo ännu länge; öfverallt hvart Marquardt vände sin blick mötte han det sorgliga spåret af förhärjelser och olyckor. Dagen var stormig och kall, ett tätt duggregn hade fortfarit under de sista timmarne; den gamle adelsmannen tycktes ej gifva akt derpå, alla hans tankar rörde sig kring målet för hans resa: han skulle åter bli egare af sin guldbägare. På eftermiddagen uppnådde han Horsens. Gatorna hvimlade af främmande krigssolh, hjelptrupper, som voro sända till Jylland, och som fullbordade det härjningsoch plundringsverk Svenskarne börjat; bland dessa såg man här och der borgaren med blekt, bekymradt ansigte röra sig skygg och ängslig. — En mängd hus voro öfvergisna af sina egare, fönstren sönderslagna, dörrarne uppbrntna; handeln hade längesedan asstannat, undantagandes — — r