ÄÅnyo framträder ,Tjufpojken, bälsande sina vänner och gynnare samt förärande dem en ny laddning goda och utsökta ,varor. Det företer sig med Tjuspojken den egenheten, att han, ehuru han lydande naturens lag, med hvarje år blifver ett år äldre, likväl (utan skryt sagdt) allt fortfarande förstår att bibehålla sitt glada och muntra lynne. Han inbillar sig att detta skall förskaffa bonom en lång och lyckosam lefnad samt att han allt framgent må kunna förtjena namn af glad och toujour. Munterhet utan skoj sortsar att vara hans gyllene valspråk, och hans sträfvanden här i verlden kunna ejlämpligare betecknas än med skaldens ord: Ilan glad vill vara med de glada, Och säga ut ett menskligt ord; Ty det gör oskuld ingen skada, J blyga tärnor uti Nord! Det kommer an på hur det såges, Och äfven hvad det handlar om. ... Men om hvart ord på guldvigt väges, Så dör väl Svenskan småningom. l12494.)