ler mina pengar; derför kunna vi ju vara lika goda vänner. Med dessa ord började guldsmeden inlägga bägaren i Marquardts duk. Nej visst icke, svarade den gamle mannen ängsligt; jag är nöjd med de femtio Riksdalerna. — Ja det tror jag min själ också nog ni kan vara, sade guldsmeden i det ban ställde bägaren upp på en hylla. Marquardts blickar fortforo att med outsägligt vemod vara fästade på den. nnu ett ord, utbrast han bedjande. Ni vill ju icke smälta den? Nej på intet sätt. Dervid kunde mindst af allt vara någon uträkning; jag måste se till att bli af med den till en eller annan liebhaber. — Men om jag dessförinnan skulle kunna anskassa penningar, så kan jag ju få köpa den I tillbaka? Ö IJa, hvarför icke. Ni så gerna som någon annan. Uaur mycket skall jag i så fall ge? — Jag begär blott en billig förtjenst; men tycker ni icke eljest att det vore tids nog att tala om priset, när den tiden kommer? Der ligga era pengar, och, från denna stund är