mitt hus, vill jag bjuda c er semtio , Riksdaler för bägaren. — Femtio Riksdaler! upprepade Marquardt förvånad, ty han hade åtminstone räknat på det dubbla. Guldsmeden förstod denna ton och tillade: — Då jag säger femtio Riksdaler, så räknar jag de tio för gammal vänskaps skull. Hade ni måhända väntat er mer? — Ja, jag tillstår det. — Verkligen? svarade den andre skrattande; jag är likväl öfvertygad om att ingen af de andre, hos hvilka nådig herrn varit, bjudit så mycket. Nåväl? Marquardt teg. — Ja, ni kan icke neka att ni varit hos andra först; bägaren har blifvit vagd och proberad; jag ser det tydligt på risporna här i kanten. Som sagdt, femtio Riksdaler, icke en skilling mer. — Låt det då bli dervid, svarade Marquardt suckande. Ja, ni behöfver min själ icke slå till för min skuld, fortfor guldsmeden; uppriktigt sagdt ser jag heldst att slippa ifrån affären. Femtio Riksdaler är mycket pengar, och Gud må veta när jag får in dem igen. Om ni derför skulle hysa den aldraringaste betänklighet, så behåll er bägare, nådig herre, och jag behål