— —— — läsorne i orsa nu åter äro insatta i fängelse, dels 3 6, dels på 14 dygn. Sedan hofråtten frikänt dem, ch de under 2:ne år väntat på högsta domstolens utlag, har det sålunda utfallit. Deremot tro vi, att många bland dem som hört ta is om Orsa-läsarne, icke känna, hvad rigtning och innelag som i allmänhet visar sig ibland dem. Manen haller dem för en svärmande och upprorisk hop, om intet annat önskar, än att bryta både Guds och nenniskors ordning. Detta har varit manga, äfven risteliga personers förutfattade omdöme om dem. )erföre vore det önskligt, att man toge värmare kän;scdom om, huru hela saken utvecklat sig. En skrift ämnet är visserligen utkommen, nemligen: Om läeriet och läseriförföljelserna i Orsa, men dels framäller den icke saken i sin helhet, från början, dels synes den oss icke tala i den saktmodiga och helgade on, som vi tro oss veta, att Orsa-läsarne sjelfva skulle buska. Vid en sådan närmare undersökning skulle man snart finna, huru Orsa-läsarne drifvits af ett ömt, uppväckt samvete; en frätande hunger efter sanning, Guds sanning, har eggat dem att sjelfva söka upplysning, då de saknat den sorgfälliga andeliga vard, som församlingen har att fordra af sina herdar, och hvilken isynnerhet sökande, uppväckta själar så gen väl behöfva, att de icke ma falla i fi olycka. ring och Au under dylika omständigheter sådana sökande själar skola taga en separatistisk rigtning ärj lätt törhlarligt. Men förunderligt och sorgligt är, att vära lagar ännu vittna om den åsigtens fortfarande tillvaro, att sådana rörelser, frambringade af menniskohjertats djupaste, dyrbaraste behof, kunna bekämpas med yttre väld; att en öfyertygelse, vid hvilken ett uppriktigt hjerta med hela sin lifskraft och värma fästat sig, så att det vill lefva och dö derpå — att en sådan öfveroutsäglitygelee kan genom penningeböter eller fängelse sörändras och åertagas. Detta har dock pluraliteten inom de fyra stånden på vår riksdag visat, att den sortsarande tror. Herren gifve, genom sin stora barmhertighet, vår dyre konung en bättre öfvertygelse! annars är fara värdt, att vi inom kort mista de ädlaste, ja kärnan af vårt folk, om hyilka deras motståndare sjelfva intyga, att de, i allt annat än hvad rör deras trosfrågor, äro de stillaste, laglydigaste, sedligaste medborgare inom deras samhälle. Fara värdt är, att de öfvergifva oss, för att uppsöka en barmhertigare fosterjord, och lemna vårt förödda land åt den dom, som man sett öfvergå de stater, der förföljelse i trosfrågor länge blifvit utöfvad. Om man nu serskildt betraktar, att Orsa-läsarne sjelfva utdela och annamma nattvarden, så måste man besinna, att de förut, under lång tid, blifvit af presterna uteslutna derifrån, för sina religiösa sammankomsters skull, m. m. och oaktadt förnyade och ångestsulla böner derom, likväl fått fortfarande asfslag, med vilkor att få nattvarden, om de ville erkänna sig hafva haft orätt i allt. Efter att de således tillbringat elt år af stor ångest och samvetsoro öfver denna sak, beslöto de slutligen att låta den person, som de utsett till själasörjare, meddela dem nattvarden. På samma sätt har man äfven nekat att viga dem, och emedan de icke velat väcka anstöt, ha de sörblifvit ogifta. Ett par, som, för att gifta sig, öfvergafvo deras hop, kommo snart med bittra samvetsqval tillbaka. En annan, den unge Dordlofva Erik, som efter 28 dygns vatten och bröd, i sitt dödsmatta tillstånd erkände sig hafva varit en förförare och bedragit själar, gick äfven snart tillbaka till läsarchopen, och lider ännu sorg och förödmjukelse i samvetet af hvad han kallar sitt ätergående till verlden. Man tycker att en sådan solkhop, ösverlemnad åt sig sjelf, skulle taga en upprorisk rigtning, med bitterhet och hat tala om styrelsen, och framförallt om de närmaste myndigheterna; men den som skrifver detta, kan intyga, att det har varit svårt, att ur Orsaläsarnes mun få höra de orättvisor, som drabbat dem i denna sak De erkänna sig hafva handlat ovisligt i mycket; och först efter länga undersökningar har man kunnat utröna, hu:u mycket de lidit, både under och utom lagliga former. Att så måste blifva förhållandet, kan man lätt föreställa sig, om man betänker, att de, en ringa af alla misskänd och föraktad hop, i en långt aflägsen bygd blifvit anklagade både inför verldsliga och kyrkliga myndigheter. De bedja dock ständigt i sina sammankomster, för konungen, regeringen och landet; och den som känner dem något yet, att bönen i deras samqväm i allmänhet icke är något tomt ljud, utan ett starkt rop ur det troskämpande hjertat. Gifve Herren, att våra lagstistare snart, rätt snart måtte finna sanningen af Gamaliels råd. Erfarenheten erbjuder ju millioner bevis på olyckan af våld i trossaker, heldst då de oroliga icke sjalfva nyttja våld. I Danmark, sedan religionsfribeten der antogs, kungjordes, om vi minnas rätt, en dag i tidningarna af ett s. k. upplyst sällskap, att föredrag skulle hållas i någon lokal på söndagsaftnarne, för att bevisa, att bibeln icke är uppenbarad af Guds Anda. Föredragen höllos, och veckan derpå förekom i tidningarna en skarp kritik öfver deras innehåll. Följande vecka kungjordes af det upplysta sällskapet, att dess föredrag kom att tillsvidare inställas, i följd af oförutsedda hinder. — Så borde på öfvertygelsens väg hvarje sådan tillrättavisning ske, inom ett protestantiskt samfund. — Om en bok, sådan som Wibergs, om dopet, med en sådan rikedom på populära upplysningar och intagande skildringar som gå till folkets hjertan, om en så dan bok, från några af barndopets försvarare, komme i allmänhetens händer, så vore detta en oändligt klokare och sannare utväg, och saken kunde derigenom, af Guds nåd, utredas utan så mycken skada för vårt land och dess många omyndiga själar, eller om någon viss, och på Guds vägar väl bevandrad själasörjare, finge uppdrag att besöka och samtala med de oroliga. Vi meddela här slutligen några utdrag ur bref från några bland Orsa-läsarne under detta år. De skrifva sällan några klagomål öfver yttre tvång, icke heller några ifriga yttranden om baptismen; deras bref röra sig hufvudsakligen och beständigt omkring hvad 8