raskad; han var icke beredd på dessa frågor. Guldsmeden missförstod denna tystnad och fortfor: — Hör, vet ni hvad! jag kunde skicka min lärgosse bort efter borgmästaren och hans tjenare och låta arrestera er, tilldess ni redogjort för er åtkomst till bägaren; men det vare långt ifrån mig. Ni är en gammal och gråhårig man liksom jag sjelf. Svep derför åter duken kring er bägare; jag har ingenting sett och vet ej af något namnchisser; gå er Väg, men våga aldrig mer att inträda inom mäster Sövrens dörr med tjusgods. En glödande rodnad färgade Marquardt Tranes bleka kinder, medan han stoppade bäga ren i fickan och trädde närmare intill den lille guldsmeden. Denne tog ett steg tillbaka och lade handen på dörrlåset. — Ni är en jemmerlig stackare, sade Mar quardt, som vågar yttra en dylik förmodan Denne bägare bär Hans Majestäts märke, emedan den tillhört hans hus. Konunger bortskänkte den til en adelsman, hvilken har ville gifva ett bevis på sin utmärkta aktning Denne adelsman står framför er. Det är jag Gå undan från dörren, låt mig komma ut; jag fritager er från alla ursäkter. Marquardt lemnade boden. Guldsmeddn ble