Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 december 1854, sida 1

— Det är från min lilla rosenbuske, hviskade hon halfhögt. — Ja! svarade han; den har nu blifvit stor. En stund derpå anmälde Dorthe att tjenaren väntade Anna. Hon reste sig och tog afsked. Fru Ingeborg tryckte hennes hand och lemnade derpå hastigt rummet för att dölja sina tårar. Erland shngrade båda sina armar kring Annas hals och utbrast högt: — Farväl, farväl, min älskade lilla syster I Marquardt kastade på honom en sträng och straffande blick; han syntes ej märka det, utan följde henne ut till trappan. Då de framkommo till porten, stannade Anna plötsligt och utbrast: — Ett ord, blott ett enda ord, innan dessa par stänga sig för mig, — er förlåtelse, min ar! — Dessa portar, svarade han, hasva alltid stått öppna för dem som behöfva mitt bistånd, men märk väl, min fru, också blott för dem. Änna sjönk nästan sanslös i hans armar; hon dolde ansigtet i sin näsduk och gret högt. — Olyckliga barn! hviskade den gamle adelsmannen med låg och darrande röst; trodde du då ej att mitt hjerta längesedan förlåtit dig? Gå blott, gå, och kom aldrig mer tillbaka hit!