— Man läser i Norrlandsposten från Gefle: Af all odräglig despotism torde dock ingen vara odrägligare än den presterliga, icke derföre att icke alla slagen äro lika afskyvärda, utan emedan man tvärtom gerna vill vänta humanitet, välvilja och åtminstone någon smula mensklighet hos presterliga makten. Men hvad finner man der ofta nog annat än herrsklystnad, ofördragsamhet, egennytta, oförsonligt hat och bitterhet samt allting annat än fridsamhetens, den kristliga mildhetens och försonlighetens anda! Ett gröfre uttryck af prestdespotism, än som härstädes nyligen visat sig, skall man svårligen kunna finna; det har ock derföre väckt allmän harm och förtrytelse. Frågan gäller ett barndop, hvartill pastor ville begagna polisens handräckning. bet är likväl nu ingen af dessa arma baptister, som äro framme, hvilkas samveten besväras af att låta medvetslösa barn ikläda sig förbindelser dem de ej känna, utan saken förhåller sig helt enkelt sålunda: För några veckor sedan såg en ny liten verldsbor gare ljuset i en allmänt aktad och ansedd familj; men genom åtskilliga sammanstötande, allmänt kända sorger och sjukdomar inom familjen blef dopet tid efter annan uppskjutet. Stadens rättrådiga, på formen strängt hållande vice pastor kunde naturligtvis icke tillåta att en hedning fanns ibland hans får, och rätt är väl äfven det, och derföre besökte han väl föräldrarna, tänker man, gjorde sig vänskapligt underrättad om orsaken till dröjsmålet med barndopet och uppmanade dem kärleksfullt, såsom det egnar och anstår en kristlig herde och fridens tolk, att låta sitt barn intagas i den kristna församlingen? — — — Nej, så enfaldigt bar sig icke hr pastorn åt, ty hans vana är att leda sina får på kärlekens väg med polistvång och hans savorit-regel är: Jag skall skicka () siskalen på dem. Så ock nu; ty oaktadt han visste att barndopet var bestämdt till sistlidne Söndag, så skickade han siskalen och lät på Lördagen underrätta, alt, derest barnet icke oförtöfvadt döptes, så skulle han genom två polisbetjenter låta afhemta det för att döpas! Dessa kärleksfulla ord emottogos naturligtvis med så mycket större resignation, som i alla fall barndopet var förberedt att ske dagen derpå, hvadan följden af åtgärden endast blef ett omätligt förakt för den sjalasörjare, som så mildt och kristligt begagnar sig al den makt, som han tillfälligtvis har i händerna. Man klagar öfver ljumhet och kallsinnighet inom statskyrkan och öfver att en mängd samvetsömme skilja sig derifrån: i sanning man kan finna det underligt, då man inom den mö ter så mycken brist på kristlig kärlek, som man snart säkrast torde söka endast bland de s. k. sekteriske.