Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1854, sida 2

slytt och esterlemnat detta bref, tre rader, hvari hon tager afsked af oss för alltid. Marquardt tycktes förstenas af dessa ord, en namnlös smärta genomfor honom, hans förvirrade blick svåsvade från Ingeborg till Erland. Båda tego; i deras sänkta blickar, hvilka syntes frukta att möta hans, läste han bekrästelsen på sin olycka. — Flytt! upprepade han med hjertslitande röst. Min dotter, Marquardt Tränes dotter, flytt! Med hvem? — Läs sjelf hvad hon skrifver i sitt bref: Jag vill att J endast skolen ega rätt att förbanna mig, derför döljer jag hans namn. Blott ett ännu, — i afton är jag hans äkta maka inför Gud och menniskor. — Men hvem är han då, denne man? utropade Marquardt. Hvem är han, och hvarföre han J så länge åtit mig vara i okunnighet om min olycka? Ingeborg och Erland svarade intet. — En adelsman måste det väl åtminstone vara, fortfor sadren efter några ögonblicks tystnad; liksom sökte han med denna tro lugna sig sjelf. J veten visst hans namn, säg är det en adelsman? — hvarför tigen )? — Tala, min son! jag befaller dig det.