— Ack ja, min vän, svarade Marquardt, jag också. Om sommaren spara vi åtminstone ved och ljus. Men hvar är Anna i afton? jag har icke sett henne på hela dagen, hvarför kommer hon ej? Hon vet ja att jag längtar efter att höra henne sjunga litet. Fru Ingeborg teg; hon kastade en sorgsen och smärtsam blick bort till Erland. — Hon kommer ej, hviskade hon slutligen. Å — Hon har väl gått bort till pastorn i Hveisel, sade Marquardt, utan att observera det sorgsna uttrycket i Ingeborgs ansigte. — Ack nej! svarade han. — Då är hon nere i byn öch kommer snart. — Hon kommer aldrig mer! svarade Erland halfhögt. Marquardt kastade en öfverraskad blick på sonen, smålog och upprepade frågande: — Aldrig, hvad vill det säga? — Hon kommer aldrig tillbaka, upprepade han doft. — Ingeborg brast i gråt, hon reste sig upp, slog båda armarne kring Marquardts hals och hviskade: — Fatta dig, Marquardt! Fortsar att vara en man, såsom du alltid varit. Gud har pålagt oss mycken sorg, och denna sista är den