Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1854, sida 1

i sjelfva hans leende låg ett uttryck assmärtaDetta oaktadt hade åren ej förmått utplåna detta ansigtes ursprungliga adel; han liknade en af dessa gamla ruiner, som ännu i sitt fall bevara prägeln af forntida storhet. I hans yttre beteende visade sig alltid denna förekommande uppmärksamhet mot de närvarande, som lika mycket är en höflighet, som bevis på sjelfaktning. Hans röst egde ett uttryck af valvilja samt antog en ommare och innerligare ton hvarje gång han hänvände sig till Ingeborg. Ingeborgs bleka ansigte syntes vid första anblicken kallt och befallande, men detta uttryck bedrog, i verkligheten vittnade hennes I drag endast om ett tillkämpadt yttre lugn, en undergifvenhet och resignation, som inträda hos qvinnan, när den sorgliga tid kommer, då hon upphör att lefva för sina känslor, för att lefva för sina pligter. Erland satt i bakgrunden af rummet, tyst och grubblande. Det var fadrens vackra, ädla och öppna ansigte, i bestämdare och mera afrundade former, samma höga och breda panna, samma vemodiga och melankoliska småleende. — Nu slog klockan 8! hviskade Ingeborg efter en lång oasbruten tystnad. Hvad jag glader mig åt sommaren och åt de långa dagarne.