Å på längden kunde bibehållas. När nu tydligen en beväpnad neutralitet innebär, att man såtter sig i försvarstillstånd mot 6hvilkendera parten, som vill attackera denna neutralitet, och då detta ej kan komma i fråga med Ryssland, utan endast med Vestmakterna, så har det synts oss, att konseqvensen af neutralitetsförklaringen ovägerligen fordrat, det Sverge, vid tillfälle af brytning, skulle komma att gå mot och icke med Vestmakterna. eVäktaren antyder en annan lösning ur detta dilemma, deruti att den påstår, det neutralitetsförklaringen endast gällt den orientaliska frågan, men att förhållandet blifvit annorlunda sedan striden fått större dimensio ner. Så gerna vi önskade kunna vi dock ej finna denna tydning giltig, då man håller sig hvad offentligen blifvit yttradt, utan fastmer endast innebära en svag advokatyr. Den Skandinaviska neutralitetsförklaringen började med den förklaringen, att de respektive regeringarne, vid de stridigheter, hvilka möjligen kunna uppstå, afhålla sig från allt deltagande i desamma, vare sig medelbart eller omedelbart, till förmån för den ena af de krigförande makterna och till skada för den andra. Denna förklaring är mycket tydlig och den icke blott asgass af regeringen, utan den sanktionerades, tack vare hr Wijks motion, äfven af Rikets Ständer. Nu vill Väktaren veta, att i en af de noter, som mellan vår regering och Ryska kabinettet vexlades förliden vår, den förklaring asgafs, att vår neutralitet gällde den orientaliska frågan. Denna punkt synes oss vara ytterst vigtig. Är aktaren i detta afseende rigtigt underrättad, så förfalla naturligtvis alla de gjorda I anmärkningarne mot neutralitetsförklaringen, och det blott förundrar oss, att man ej låtit en sådan omständighet transpirera långt för detta. Vi veta väl, att det ges personer, som lagt föga vigt härvid; det har t. o. m. gifvits publicister, som med det ena andetaget högt prisat neutralitetsförklaringen, och med det andra ropat: Nu är tiden inne att bryta den. Men för oss, som hysa den kanske enfaldige föreställningen, att det bör finnes heder inom astalen mellan stater lika väl som mellan enskilte, har ett sådant tal alltid synts fåvitskt. Såvidt vi förstått historien, lärer den, att de moraliska grundlagarne alldrig kunna ostrafsadt osvertradas, och att ärlighet inom den s. k. höga politiken, likasom i alla samhällsförhållanden, är det enda, som bär sig på längden. På grund häraf skulle det upprigtigt glädja oss, om Väktaren vore rigtigt underrättad i denna sak, så att Sverges deltagande i den stora striden ej komme att blifva förenadt med något löftesbrott; ty, ännu en gång, sådane göras ej ostraffadt. Då nu emellertid stora händelser förestå, vore det önskligt, att Regeringen ginge tillväga med mera öppenhet och förtroende till nationen än den hittills gjort. Svenska folket är magtigt af stora uppofiringar, af mycken hangisvenhet och äger dessutom ännu mycket qvar af den gamla hedniska krigarandan, men det låter ej leda sig blindt, såsom redskap för obekanta syften. Onödigt hemlighetsmakeri år alltid ett bevis på svaghet, och väcker alltid mer eller mindre ovilja, under det öppenhet, dock utan förflugenhet, väcker sympathier och erkännande. Nu hafva vi blifvit vana, att först utur utländska källor få veta hvad som rör våra vigtigaste frågor, men vi hafva dock ej kunnat rätt förlika oss med detta emligen kränkande förhållande, hvilket minst if allt bör fortsara, då ännu mera kritiska tiler sörestä. Ett annat förfarande å regerinsens sida skulle förebygga många missförstånd och i allmänhet ställa regeringen på en myccet klarare fot till nationen. Sedan detta redan var uppsatt, finna vi i istonbladet en märklig uppsats reproducerad ir Söndagsbladet, om hvilken tidning A.B.