Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 december 1854, sida 1

ning af denna visare; och j rattsardigas här nere. Det var den sista blick han kastade på denna mörka afdelning af sitt stormfulla lif; han bemödade sig nu att glömma och att sluta under mildare tankar. Han tänkte på Gregor? och sina vapenbröder, på de krysståg de gjort tillsammans och på de strider, hvilka betecknat dem. Han ansåg det billigt att lemna desag behöfver ej att I Sa tappra män ett minne af sig, och genom ett särskilt gåfvobref testamenterade han dem briggen och hela dess inventarium. Hvarje man I al besättningen skulle hafva sin del. Derester tänkte han på Mezelia och hennes mor. Mezelia hade han insatt till sin universal arfvinge och vid sidan af denna handling I Samt till stöd för densamma, hade han utvecklat motiverna till detta gålvobref med en så naturlig och sann känsla, att det var omöjligt att ej blifva rörd deraf. Han visste ej huruvida ställets afsides läge skulle skydda de båda damerna mot de rykten, hvilka kunde nå dit från Europa, eller mot det uppseende, som arresteringsordern mot honom kunde väcka på Antillerna. För att förebygga allt, ledde han i i bevis att hans förmögenhet var lagligt förvärfvad samt att han blott hade sitt mod och sin tapperhet att tacka för densamma, så att man, om man än ville fördöma honom sjelf, dock