Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 december 1854, sida 2

dessa ord syntes så ljus i saken. Det skall ske! tillade han med en djup suck. — På samma gång aslossen J 20 kanonskott; det är den sista order jag har att ge er. — Och den skall bli åtlydd, kapten, af oss allesamman. Alle man till väders! och om vi ej ha flor på armarne, så är vår sorg derför ej mindre. — Godt; gå nu! sade Plouen, som hade svårt för att dölja sin rörelse. Tiden ilar. Medan matrosen skyndade ned till stranden, återvände kaptenen obemärkt till slottet. I öfversta våningen fanns en belvedere, som af kaptenen blifvit inredd till arbetsrum och observatorium, och hvarifrån man hade utsigt öfver hafvet. Här hade han samlat alla sina nautiska instrumenter och sina vapen. Han gick dit upp och skref sitt testamente, i det hans tankar dröjde vid en förgången tid full af brott, som fört honom till den afgrund, hvarur han ej kunde rädda sig. Han framtog ur sin plånbok ett omsorgsfullt förvaradt papper och kastade på detsamma en blick, hvari hat och smärta parade sig med hvarandra. (Forts.)