Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1854, sida 1

Utrikes Nyheter. Krigsskådeplatsen på Krim. Fortsättningen af Timeses brefskrifvares beskrifning om slaget vid Inkerman lyder sålunda: ÄÅsven andra divisionen, som stod i centern, blef svårt medtagen. I-ynnerhet var 41:sta regimentet utsalt för en förskräcklig eld, och 95:te regimentet led så mycket, att det blott bestod af 64 man, då det klockan 2 uppställde sig till parad; ja, hela divisionen utgjorde blott 300 man, då den efter slaget samlade sig bakom sitt läger hos major Eman. Regimenterna medtogo icke sina fanor i slagtningen; men icke destomindre blefvo officerarne nedskjutne hvar de framkommo, och det behöfdes ingen fanstång för att visa hvar de befunno sig. Händelsevis fick jag likväl veta, att ett regimente hade sin fana med i slaget. Onekligen rådde en hel del oordning bland vårt manskap; det fanns tillochmed några få, hvilka försökte smyga sig undan, under föregifvande att bortföra de sårade, eburu dylika svepskäl äro förbjudna enligt krigslagarne. En officer dödades af ett skott, i det han sprang efter några af siu manskap, för att hindra dem från att fly undan. Jag har sjelf sett T eller 8 man bära på en ambulance med en enda sårad. Våra ambuiancer voro snart öfversy Ida, och före klockan 9 på förmiddagen voro de redan helt och hållet upptagna med att bortföra en mängd med blod betäckta särade bakom lederna. En half timma efter klockan nio befunno sig lord Raglan och hans stab på en böjd, hvarifrån de förgätves bemödade sig att öfverskäda den strid, som rasade nedanföre. Här blef general Strangway dödligt sårad; enligt hvad jag hört skall detta hafva tillgått på följande sätt: En bomb nedsoll midt ibland staben, borrade sig in i kapten Sommersets bast och kreverade derefter, i det den helt och hållet sönderslet hästen; ett stycke afslet derpå till en del kapteneas benkläder, ett annat stycke träffade kapten Gordons häst och dödade den samt ryckte derefter det ena benet af general Strangway, så att blott en köttstump och ett stycke tyg blefvo qvarhangande vid kroppen. Den stackars gamle generalen förvred icke en min. Han sade blott med svag röst: Hvem vill visa mi den tjensten att bjelpa mig af hästen? Han blef d nedtogen och lagd på marken, under det hans lisskraft hastigt försvann genom blodsförlusten; derefter blef han förd längre bort. Den gamle bjelten hade icke kraster tillräckligt att uthärda en operation. och inom två timmar var han död; hans minne är dyrbart för hvarje officer och soldat i hela hären. Afven i närheten af det batteri, hvilket jag ofvan i mitt bref omnämnt var striden ytterst blodig. Der fanns intet bröstvärn, bakom hvilket manskapet kunde stå och skjuta på fienden. Ryssarne marcherade upp, den ena infanteri-kolonnen efter den andra, och så snart en kolonn var tillbakaslagen, swällde sig genast en annan i dess ställe. I hela tre timmar måste 8,500 engelska infanterister kämpa mot en åtminstone fyra gånger öfverlägsen styrka. Man kan säledes icke undra öfver, att de stundom voro tvungna att retirera; men straxt derpå stormade de äter fram till angrepp, och man kan icke nog prisa deras ossicerares beundransvärda sjelfuppoffring; ty de visste, att döden isynnerhet hotade dem. Lika mycket måste man beundra de modiga och ihärdiga soldaterna, hvilka, så få de än voro, likväl följde sina anförare i den blodiga kampen mot fienden. En gång lyckades det Ryssarne att i den dimmiga morgonen komma tätt upp under kanonerna af kaptenerna Woodehouses och Turners batterier. Artilleristerna dröjde med att skjuta, då de icke visste om det var vänner eller fiender. Nu stormade Ryssarne plötsligt in på dem, öfverväldigade allt motstånd, fördrefvo eller dödade artilleristerna med bajonetterna och förnaglade verkligen några af kanonerna. Derigenom fingo några af deras kolonner fotfäste på höjden, och under några ögonblick var dagens resultat sväfvande, då brigaderna Adams, Pennefather och lätta divisionen gjorde ännu ett förtvifladt angrepp, under det Dicksons kanoner bortsopade